Dags att tala om mordet på allting: OMNICID
Publicerad 2020-01-13
Australien.
Publicerad 2020-01-13
Australien.
Klimatkrisen och de jättelika bränderna i Australien väcker nya frågor. Vem är skyldig – och hur kan vi utkräva politiskt och juridiskt ansvar? Den australiska sociologen Danielle Celermajer förklarar varför omnicid (allmord) kan bli 20-talets hetaste debattämne.
När alla började inse Förintelsens fruktansvärda omfattning påpekade den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin, som fått hela sin familj utplånad, att det saknades ett ord för det slags brott som begåtts: att mörda ett folk. Hans livsgärning kom att kretsa kring försöket att skapa ett sådant juridiskt begrepp – och sedan att få världen att använda och fördöma det: ”genocid”, folkmord. I dag ingår detta skrämmande ord i våra lexikon. Det betraktas som det kanske värsta brott någon kan begå.
Nu, under de första dagarna av det tjugoförsta seklets tredje decennium, ser vi på medan människor, djur, träd, insekter, svampar, hela skogar, floder och ekosystem utplånas – och vi inser att vi saknar ett ord för vad som sker. På senare år har miljöaktivister visserligen myntat begreppet ”ekocid”, mord på hela ekossystem. Men detta är något annat och större. Vi talar om mordet på allting. ”Omnicid”. Allmord.
Någon invänder säkert att detta inte är något som går att beskriva med efterledet –cid – av latinets ord för att döda – utan att det snarare rör sig om ett naturligt fenomen, låt vara ett outsägligt beklagligt sådant. Det är också svårt att finna de skyldiga, men ett nytt slags brott fordrar även en ny förståelse av vilken skuld vi talar om. Problemet med att tillämpa lagarna om brottet ”folkmord” är att de är skrivna på ett sådant sätt att man måste kunna bevisa att det verkligen förelåg en avsikt att förinta ett helt folk. Och även när sådana avsikter finns döljer de sig ofta under ytan, i vaga begrepp som fördomar eller ”ondska”.
Den här gången kan vi inte låta det stanna där. Vi måste förstå att ansvaret för ett ”omnicid” är spritt och flerskiktat. Här är ansvaret nästan alltid indirekt, men följderna ändå förödande. Vi kan inte urskilja någon enskild som hade för avsikt att döda de femhundra miljoner vilda djur som antas ha strukit med under de australiensiska sommarbrändernas första månad.
Vi kan däremot lätt namnge politiker som vägrade att tala med de brandkårsbefäl som försökte varna för och förebygga den kommande katastrofen. Det var samma politiker som godkände och fortsätter tillåta att nya kolgruvor öppnas, trots den vetenskapliga konsensus som föreligger om följderna av fossila bränslen för klimatet, särskilt vad gäller höjda temperaturer och förlängda torrperioder. Det är samma politiker som godkänt att tillgängliga vattenresurser leds om för att användas för mineralbrytning samtidigt som levande varelser dör ut på grund av vattenbrist och torkan slutar i ett eldhav.
Vi kan identifiera ägarna bakom de mediebolag som sponsrar massförnekandet av vetenskapliga bevis för klimatföljderna av en ekonomi dopad av fossilförbränning. Det är samma medieägare som använder sina verktyg för att underblåsa rädslor, utså förvirring och skapa splittring och fiendskap i hela samhällen.
Vi kan identifiera de investerare som använder sitt ekonomiska och sociala kapital för att stödja politiker vilka i sin tur försvarar deras finansiella intressen. Vi kan urskilja en hel företagskultur och ett helt juridiskt system, befolkat av advokater, managementkonsulter och finansanalytiker som kräver att företag kortsiktigt maximerar sina vinster, för sina aktieägares skull, och som dumpar alla kostnader för framtiden och livet på planeten på någon annan.
Sedan kan vi finna andra aktörer på betydligt närmare håll. Företagsägare och investerare vars inkomster är beroende av resursutvinning och exploatering. Konsumenter som blivit beroende av en livsstil byggd på samma exploatering av naturresurser. Medborgare som prioriterar sina kortsiktiga intressen framför planetens överlevnad, medborgare som saknar det mod och den framsynthet som krävs för att ta oss genom de ekonomiska och sociala reformer som skapar en beboelig värld för våra barn och andra levande varelser än vi själva. Medborgare som inte kan eller vill ta sig tid för att sätta sig in i komplicerade frågor, utan hellre söker skydd bakom de fördomar som odlas i den egna kretsen.
Vi kan också urskilja de människor och delar av den mänskliga kulturen vi intalat oss att vi är överlägsna, och vilka vi därför har rätt att dominera och exploatera, så som vi utnyttjar andra levande varelser och världens naturresurser. Tanken att det bara är sådana som vi som har rätten att frodas och att allt annat och alla andra existerar endast för vår skull. Att andra varelser inte är liv utan tillgångar.
Ingen av dem jag nämnt odlar en lust att döda allt omkring sig. Men tillsammans har vi skapat och fortsätter att skapa de omständigheter där omnicid blir oundvikligt.
När jag var barn brukade mina föräldrar spela en sång av Bob Dylan, ”Who killed Davey Moore?” Den handlar om en boxare som dog i ringen när han var trettio. Varje vers inleds med att någon – tränaren, publiken, hans manager, vadslagaren, sportskribenten, den andre boxaren – svarar på titelns fråga: ”Vem dödade Davey Moore?” och alla svarar: ”inte jag”. För att sedan förklara att de bara gjorde vad de förväntades göra: gå till matchen, skriva om den, utdela slagen. Och de talar alla sanning.
Vi gör också vad vi förväntas göra: försäkrar oss om att de viktiga donatorerna sponsrar vår politik; maximerar våra vinster; ser till att få det bästa priset; skapar en behaglig livsstil åt oss och de våra; undviker all förändring; lever förnöjda i självbedrägeriet att vi människor är utvalda. Men att göra det vi förväntas göra är fullt tillräckligt för att döda inte bara Davey Moore utan i praktiken allting omkring oss.
Omnicid är det största av alla brott. Och precis som med all brottslighet måste de skyldiga ställas inför rätta.
Danielle Celermajer är professor i sociologi vid Sydneys universitet. Hon är också författare till böckerna ”The sins of the nation and the ritual of apologies” och ”The prevention of torture”.
Danielle Celermajer
Vi måste förstå att ansvaret för ett ”omnicid” är spritt och flerskiktat.
Publicerad 2020-01-13 i Dagens Nyheter
När alla började inse Förintelsens fruktansvärda omfattning påpekade den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin, som fått hela sin familj utplånad, att det saknades ett ord för det slags brott som begåtts: att mörda ett folk. Hans livsgärning kom att kretsa kring försöket att skapa ett sådant juridiskt begrepp – och sedan att få världen att använda och fördöma det: ”genocid”, folkmord. I dag ingår detta skrämmande ord i våra lexikon. Det betraktas som det kanske värsta brott någon kan begå.
Nu, under de första dagarna av det tjugoförsta seklets tredje decennium, ser vi på medan människor, djur, träd, insekter, svampar, hela skogar, floder och ekosystem utplånas – och vi inser att vi saknar ett ord för vad som sker. På senare år har miljöaktivister visserligen myntat begreppet ”ekocid”, mord på hela ekossystem. Men detta är något annat och större. Vi talar om mordet på allting. ”Omnicid”. Allmord.
Någon invänder säkert att detta inte är något som går att beskriva med efterledet –cid – av latinets ord för att döda – utan att det snarare rör sig om ett naturligt fenomen, låt vara ett outsägligt beklagligt sådant. Det är också svårt att finna de skyldiga, men ett nytt slags brott fordrar även en ny förståelse av vilken skuld vi talar om. Problemet med att tillämpa lagarna om brottet ”folkmord” är att de är skrivna på ett sådant sätt att man måste kunna bevisa att det verkligen förelåg en avsikt att förinta ett helt folk. Och även när sådana avsikter finns döljer de sig ofta under ytan, i vaga begrepp som fördomar eller ”ondska”.
Den här gången kan vi inte låta det stanna där. Vi måste förstå att ansvaret för ett ”omnicid” är spritt och flerskiktat. Här är ansvaret nästan alltid indirekt, men följderna ändå förödande. Vi kan inte urskilja någon enskild som hade för avsikt att döda de femhundra miljoner vilda djur som antas ha strukit med under de australiensiska sommarbrändernas första månad.
Vi kan däremot lätt namnge politiker som vägrade att tala med de brandkårsbefäl som försökte varna för och förebygga den kommande katastrofen. Det var samma politiker som godkände och fortsätter tillåta att nya kolgruvor öppnas, trots den vetenskapliga konsensus som föreligger om följderna av fossila bränslen för klimatet, särskilt vad gäller höjda temperaturer och förlängda torrperioder. Det är samma politiker som godkänt att tillgängliga vattenresurser leds om för att användas för mineralbrytning samtidigt som levande varelser dör ut på grund av vattenbrist och torkan slutar i ett eldhav.
Vi kan identifiera ägarna bakom de mediebolag som sponsrar massförnekandet av vetenskapliga bevis för klimatföljderna av en ekonomi dopad av fossilförbränning. Det är samma medieägare som använder sina verktyg för att underblåsa rädslor, utså förvirring och skapa splittring och fiendskap i hela samhällen.
Vi kan identifiera de investerare som använder sitt ekonomiska och sociala kapital för att stödja politiker vilka i sin tur försvarar deras finansiella intressen. Vi kan urskilja en hel företagskultur och ett helt juridiskt system, befolkat av advokater, managementkonsulter och finansanalytiker som kräver att företag kortsiktigt maximerar sina vinster, för sina aktieägares skull, och som dumpar alla kostnader för framtiden och livet på planeten på någon annan.
Sedan kan vi finna andra aktörer på betydligt närmare håll. Företagsägare och investerare vars inkomster är beroende av resursutvinning och exploatering. Konsumenter som blivit beroende av en livsstil byggd på samma exploatering av naturresurser. Medborgare som prioriterar sina kortsiktiga intressen framför planetens överlevnad, medborgare som saknar det mod och den framsynthet som krävs för att ta oss genom de ekonomiska och sociala reformer som skapar en beboelig värld för våra barn och andra levande varelser än vi själva. Medborgare som inte kan eller vill ta sig tid för att sätta sig in i komplicerade frågor, utan hellre söker skydd bakom de fördomar som odlas i den egna kretsen.
Vi kan också urskilja de människor och delar av den mänskliga kulturen vi intalat oss att vi är överlägsna, och vilka vi därför har rätt att dominera och exploatera, så som vi utnyttjar andra levande varelser och världens naturresurser. Tanken att det bara är sådana som vi som har rätten att frodas och att allt annat och alla andra existerar endast för vår skull. Att andra varelser inte är liv utan tillgångar.
Ingen av dem jag nämnt odlar en lust att döda allt omkring sig. Men tillsammans har vi skapat och fortsätter att skapa de omständigheter där omnicid blir oundvikligt.
När jag var barn brukade mina föräldrar spela en sång av Bob Dylan, ”Who killed Davey Moore?” Den handlar om en boxare som dog i ringen när han var trettio. Varje vers inleds med att någon – tränaren, publiken, hans manager, vadslagaren, sportskribenten, den andre boxaren – svarar på titelns fråga: ”Vem dödade Davey Moore?” och alla svarar: ”inte jag”. För att sedan förklara att de bara gjorde vad de förväntades göra: gå till matchen, skriva om den, utdela slagen. Och de talar alla sanning.
Vi gör också vad vi förväntas göra: försäkrar oss om att de viktiga donatorerna sponsrar vår politik; maximerar våra vinster; ser till att få det bästa priset; skapar en behaglig livsstil åt oss och de våra; undviker all förändring; lever förnöjda i självbedrägeriet att vi människor är utvalda. Men att göra det vi förväntas göra är fullt tillräckligt för att döda inte bara Davey Moore utan i praktiken allting omkring oss.
Omnicid är det största av alla brott. Och precis som med all brottslighet måste de skyldiga ställas inför rätta.
Danielle Celermajer är professor i sociologi vid Sydneys universitet. Hon är också författare till böckerna ”The sins of the nation and the ritual of apologies” och ”The prevention of torture”.
Danielle Celermajer
Vi måste förstå att ansvaret för ett ”omnicid” är spritt och flerskiktat.
Publicerad 2020-01-13 i Dagens Nyheter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar