Idag infaller FN:s internationella dag till minne av slavhandeln och litteraturvetaren Anna Jörngården skriver med anledning därav om den f d svenska karabiska kolonin Saint-Barthélemy på SvD:s Under strecket:
”Från 1500-talet till slutet av 1800-talet transporterades uppskattningsvis 12,5 miljoner fängslade afrikaner till Karibien och Nord- och Sydamerika där de tvingades till slavarbete, huvudsakligen på plantager. Slavhandeln bedrevs av i storleksordning Portugal, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Danmark.
Bara på vissa listor läggs ytterligare ett land till – Sverige. År 1784 förhandlade Sverige till sig ön Saint-Barthélemy från Frankrike. Ön visade sig vara för torr för att lämpa sig för plantager, med hade en stor, naturlig hamn. Svenskarna insåg därför snart att det bästa sättet att tjäna pengar på ön var att locka till sig internationell handel – inte minst handel med människor.
Sverige var en liten och sen kolonialmakt. Dessutom såldes Saint-Barthélemy redan 1878 tillbaka till Frankrike, då ön inte längre var lönsam. Detta har underlättat för berättelsen om Saint-Barthélemy som en exotisk och harmlös parentes i svensk historia att få fäste – inget mer än en snäll och lite tafflig lekstugeversion av kolonialism.
En sådan undanträngningsprocess har kommit att kallas ”kolonial amnesi”. Det är inte något specifikt svenskt, utan har slagit igenom i alla forna kolonialmakters historieskrivning. Men kanske leder bilden av minnesförlust fel. Kanske är det, som den amerikanska antropologen Ann Laura Stoler föreslår, mer träffande att tala om ”kolonial afasi”, för att fånga hur märkligt svårt det är för kunskap om ett mörkt kolonialt förflutet att fästa i det nationella minnet. Stolers diskussion rör Frankrike, men passar lika väl för Sverige. Varje gång obekväma berättelser lyfts upp till ytan sjunker de snart åter ner i djupen, med bara en krusning på den nationella självbilden som följd. Resultatet blir ett slags loop där samma historiska brott kan ”avslöjas” igen och igen.
Trots att Frankrikes och Sveriges koloniala engagemang skiljer sig avsevärt åt, både i typ och skala, finns belysande likheter i hur länderna hanterat det historiska arvet. I Frankrike har berättelsen om landet som födelseplats för universella principer om mänskliga rättigheter varit svår att kombinera med dess historia som slavnation. Hur kan man förstå det faktum att slagorden frihet–jämlikhet–broderskap formulerades i ett samhälle vars ekonomi var beroende av slaveriet, och där mycket få såg detta som en motsägelse? Svaret har varit att hölja frågan i tystnad, vilket också inneburit en oförmåga att erkänna att det historiska våldet har effekter in i nutid. I stället har man insisterat på att det franska samhället är ”färgblint” – trots gott om bevis på motsatsen.
Övertygelsen om att vara ett land utan rasism och med överlägsen moralisk kompass är igenkännbar i den svenska självbilden. Är inte Sverige själva sinnebilden för jämlikhet och rättvisa, ett veritabelt världssamvete? Inte undra på att kolonialism har förståtts som irrelevant i svensk historia.
Men befinner vi oss just nu på en annan plats, redo att på allvar lyssna på andra berättelser? De senaste åren har kunskapen om Saint-Barthélemy fördjupats och tillgängliggjorts på ett sätt som gör den svår att ignorera. Sedan ett årtionde tillbaka har historikern Fredrik Thomasson utforskat det dittills närmast ignorerade svenska Saint-Barthélemy-arkivet i Aix-en-Provence. Det rör sig om närmare 300 000 sidor material, delvis skadat av fukt, insekter och allmän försummelse. Förra året presenterade Thomasson sina fynd för en bred publik. I boken ”Svarta Saint-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847” låter han läsaren möta verkliga individer som levde under svenskt slaveri. Tillsammans med Ale Pålsson och Victor Wilson, vars avhandlingar från 2016 också tillför viktig kunskap om Saint-Barthélemy, gör han nu arkivet digitalt tillgängligt, ett arbete som beräknas bli färdigt under hösten.
Bilden som träder fram är entydig. Det svenska slaveriet var precis lika grymt som andra nationers. Utöver den slavhandel som skedde under svensk flagg understödde och profiterade svenskarna på andra länders slavhandel. Särskilt graverande är att Sverige i det längsta försökte undvika det förbud mot slavhandeln som Storbritannien drev, och dessutom fortsatte att bedriva illegal handel även efter att förbudet till slut införts.”
(…)
”I svallvågorna av Black lives matter pågår just nu en intensiv debatt om hur minnet av slaveriet ska ta sig uttryck i våra stadslandskap. Just vikten av att göra rättvisa åt de förslavades motstånd och att undvika en falsk känsla av avslut är något av det som framför allt slagit igenom.
I Storbritannien har Londons borgmästare Sadiq Khan nyligen presenterat en plan för ett storskaligt monument som ska invigas 2026. Vi vet inte ännu hur det ska se ut, med dess roll ska vara att uppmärksamma stadens roll i den transatlantiska slavhandeln, de som föll offer för den, och – centralt – deras motstånd.
Motståndet står också i centrum för National Maritime Museums årliga uppmärksammande av 23 augusti. I år invigs vandringen ”Freedom fighters: Black revolutionary women” som lyfter fram berättelser om bland andra den jamaicanska frihetskämpen Queen Nanny, som på det tidiga 1700-talet ledde ett gerillakrig mot britterna som ledde till etablerandet av fristaden Nannytown. Snarare än ett lysande undantag har forskning visat att svarta kvinnor påfallande ofta hade ledarroller i olika motståndsgrupper på skilda platser i Karibien – ofta med tillnamnet ”drottning”, något som kopplats till en västafrikansk tradition av kvinnligt ledarskap.
Som det kanske vackraste resultatet av senare års minnesdiskussioner håller dessa svarta drottningar på att inta de europeiska stadsrummen.
I Paris invigdes 2022 en bronsstaty av en svart, gravid kvinna, som fångad mitt i steget ser ut att forsa framåt. Med högburet huvud håller hon en hand på sin runda mage, medan den andra trotsigt skjuter upp i luften. Det är Solitude, en kvinna som 1802 deltog i det våldsamma upproret mot franskt slaveri på ön Guadeloupe.
Att hon kan stå där är ett resultat av ett kreativt minnesarbete. Det enda man känner till om Solitude kommer från några korta, fördömande rader i fransk historieskrivning från mitten av 1800-talet. 1972 lyftes hon fram ur glömskan då författaren André Schwartz-Bart baserade en roman på dessa fragment, något som ledde till att hon 1999 restes som staty på Guadeloupe. När hon nu kommer till Paris innebär det att karibisk minneskultur om motståndet mot Frankrike får ta plats i den franska huvudstaden – som dessutom för första gången uppför en staty av en svart kvinna.
I Köpenhamn uppfördes 2018 det imponerande monumentet ”I am Queen Mary”, skapat av konstnärerna La Vaughn Belle och Jeannette Ehlers. Det är en sju meter hög staty av en svart kvinna som sitter på en tronliknande påfågelstol, en referens till en ikonisk bild från 60-talet av Svarta pantrarnas ledare Huey Newton. I händerna håller hon en brinnande fackla och en machete.
Statyn är ett allegoriskt porträtt av Queen Mary, eller Mary Thomas, som 1878 tillsammans med två andra ”drottningar” ledde en revolt mot arbetsvillkoren i den danska kolonin på Saint Croix. Motståndet strålar ut som en tyst kraft från hennes uppfordrande närvaro, och gör den koloniala historien omöjligt att förbise. För närvarande står plinten skapad av stenar från koloniala ruiner tom, då den första versionen av statyn var gjord i icke-permanent material, men arbetet pågår för att ersätta den med en Queen Mary i brons.
Statyerna skiljer sig från den rörelse mot mer abstrakta och antimonumentala minnesmärken som blivit tongivande sedan det sena 1900-talet. Kanske behövs konkretionen, som en motvikt mot det historiska osynliggörandet. Ingen vet i dag hur drottningarna Nanny, Solitude och Mary såg ut, och av deras liv och kamp finns endast spridda fragment. Att vi i dag kan minnas dem är frukten av ett samspel mellan forskare, författare och konstnärer, som manat fram dem ur skuggorna.
I Sverige har diskussionen om ett monument som uppmärksammar slaveriet väckts i samband med det minnesarbete som gjorts kring den så kallade ”Franska tomten” i Göteborg, i regi av stadens konstbiennal 2019 och 2021. Här finns en plats med konkret koppling till Sveriges karibiska kolonialism. Vilka minnesfragment står fortfarande att finna i det stora arkiv som snart blir tillgängligt? Kan de inspirera till ett monument som kan bryta Sveriges koloniala afasi? Om det är något dagens Sverige skulle behöva är det en svart drottning framlyft ur historiens djup!”
Anna Jörngården: "När den forna svenska kolonin Saint-Barthélemy kommer på tal framställs det hela inte sällan som en snäll och lite tafflig lekstugeversion av kolonialism. Men att bagatellisera Sveriges del i slavhandeln är att strunta i en del av vår historia med betydelsebärande förgreningar in i vår tid."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar