Tro det eller inte. Det fanns en tid när det fanns ett embryo till ett regnbågsbälte i den svenska riksdagen.
Det där bältet svepte från ett humanekologiskt Centerparti genom ett ideologiskt grönt Miljöparti till ett VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) som försökte frigöra sig från sin historia. I en tid som vår kan det ju tyckas osannolikt. Att dessa tre partier skulle ha något gemensamt. Men så var det. I slutet av 1980-talet. Jag kallade det då för grönt bälte, skrev debattartikel om regeringsbildning med mig själv som skatteminister - grön skatteväxling var min baby...
Det är inte nostalgi att påminna om detta. Det är snarare någon sorts framtidstro. Tro på att det finns något annat än den tankefigur som nu dominerar politiken.
Det som skapade det där regnbågsbältet var folkomröstningen om kärnkraft 1980. Centern och Vänsterpartiet, som då hette Vänsterpartiet Kommunisterna, stod på samma barrikader, talade om delaktig demokrati, decentralisering, rättfärdig fördelning, alternativ energi, miljö och livskvalitet framför materiell tillväxt och ständigt ökande konsumtion. Det växte fram nåt nytt åren därpå.
Centerns partiledare Olof Johansson talade föraktfullt om bolagshögern och VPK:s Lars Werner hade lärt sig miljörörelsens ord och begrepp.
Och så, när Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, fanns också katalysatorn. Vi kunde se embryot till något nytt i svensk politik, något som gick på tvärs mot den gamla politiska skalan. Ett regnbågsbälte om man så vill.
Som, om det värnats, hade kunnat växa till en motkraft mot dagens utveckling. Som bärare av en kritisk analys av såväl globalisering, arbeteslinje och den blinda jakten på fortsatt ekonomisk tillväxt.
Embryot fanns. Det var kanske bara i första månaden. Men det fanns där. Det hade kunnat växa om det vårdats.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Och upp flöt Maud Olofsson och Annie Lööf. Som begravde den ideologiska ekohumanismen. Inte bara sex fot ner i den jord man tidigare brukade. Utan minst det dubbla. Under svampen på Stureplan.
Så man kan väl säga att det var Centern som avlivade det politiska embryot. Trist, för det hade kunna blivit något. Om nu Vänstern och Miljöpartiet hade velat. Vilket förstås inte alls är säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar