Petter Jenner:
22 januari 2022.
"Till minne av Emerich Roth
Emerich Roth, en av mina närmaste vänner, har i dag på morgonen gått bort i sitt hem. Trots hans höga ålder och att jag kände till hans försvagade hälsa, kom beskedet som ett slag i magen. Man kan inte förbereda sig, man hinner aldrig spänna magmusklerna. Det är helt enkelt en mycket smärtsam lördag och ingenting ligger längre på sin plats.
Jag minns inte exakt när eller exakt hur, men vi möttes första gången någon gång på 90-talet, då jag till och från var en del av hans föreläsningsprogram ute på skolorna. Mitt bidrag var en saga om Dumheten och Ondskan, och fungerade som ett lättsamt slut på ett tungt program. Om sagan vore skriven i dag, hade den kanske fått namnet Moderaterna och SD.
Emerichs föreläsningar tog sin utgångspunkt i Förintelsen och de fasansfulla upplevelser han bar med sig från den. Huvudsyftet med Emerichs föreläsningar var dock inte att lära oss om Förintelsen, utan av Förintelsen. Han ville att vi skulle lära oss hatets yttersta konsekvenser och hur hat uppstår, men kanske framför allt hur hat kan förebyggas och botas. Hans förklaring är lika enkel som logisk. Liksom hunger är en konsekvens av matbrist, är hat en konsekvens av kärleksbrist. Och hur botar man hunger? Genom mat. Hat kan alltså botas med kärlek. Men hur i all sin dar älskar man en hatande? Det är sannerligen inte lätt. Men hataren är som ett ostron, hård och kantig på utsidan, men när man väl trängt igenom skalet, är hataren lika mjuk och god som vem som helst.
Emerich föddes 1924. Jag föddes 43 år senare. Trots att jag inte upplevde andra världskriget ens som ett hot i fjärran, var det ändå ganska levande i min barndom genom mina föräldrars berättelser och Hans Villius svartvita dokumentärer på någon av de tvenne televisionskanaler som erbjöds dåförtiden. Nazismen var för mig en ideologi lika utdöd som dinosaurierna, så när jag i gymnasieåldern fick höra talas om nynazister, var detta givetvis mycket häpnadsväckande. Mot bakgrund av allt vad vi visste om nazismen och dess illdåd, kunde jag inte för mitt liv förstå hur människor kunde kalla sig nazister. Jag blev helt enkelt förbannad.
Men så mötte jag Emerich och då blev det begripligt. Nynazisterna var rätt och slätt kärlekstörstande ungdom. Kan det bli sorgligare?
Jag är helt övertygad om att Emerich hade rätt och det var en enkel sak att bestämma sig för att arbeta tillsammans med honom.
När vi kom in i det nya millenniet och Sverigedemokraterna började skörda framgångar i opinionsmätningar och riksdagsval, tog vårt samarbete en annan och mer intensiv vändning. Vi började skriva artiklar tillsammans och arbetsfördelningen såg ut som så att Emerich stod för kunskapen och erfarenheten och jag för skrivandet. Vi satt alltid hemma hos Emerich och pratade och diskuterade, medan jag tog anteckningar. Därefter for jag hem i min nu nyss hädangångna Peugeot och skrev och skrev och skrev. Därefter var vi osams några dagar medan vi stred om meningar och innehåll och när Emerich hade vunnit, skickade vi artikeln till någon tidning med det i vårt tycke rätta renomméet.
Man kan säga att våra artiklar har följt två spår. Det ena handlar om varför pojkar och unga män väljer att bli nazister, kommunister, islamister eller andra extremister eller för all del gängkriminella. Syftet med dessa artiklar har varit att få beslutsfattare att inse orsak och verkan, så att rätt åtgärder kan vidtas. Det andra spåret handlar om att försöka få människor att förstå faran med Sverigedemokraterna och inte rösta på detta parti. Men egentligen är det inte två parallella spår, utan de går in i varandra. Sverigedemokraterna kan inte förklaras utan det första spåret.
Att Emerich nu har lämnat oss är en stor förlust. Hans mod, hans envishet och hans erfarenhet och intelligens går inte att ersätta, men vi måste fortsätta hans arbete med att sprida kunskap och förståelse, så att vi inte går i samma fällor som tidigare generationer. Vi är av samma skrot och korn som våra föregångare och för att använda Emerichs ord är det endast med kunskap om det förflutna vi kan möta framtiden med öppna ögon.
Älskade Emerich, jag saknar dig av hela mitt hjärta. Jag säger inte vila i frid, ty jag vet att du inte kommer att vila på andra sidan. Din vana trogen, kommer du att sätta fart på hela himmelriket.
Vi ses!
Petter"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar