Fann en text på nätet:

Inkariket var en av världens stora civilisationer, med tillhörande pampiga stenbyggnader, omfattande vägnät, välutvecklad administration, mm. Sedan kom de spanska conquistadorerna, tillfångatog kejsaren, krävde en enorm lösensumma i guld och silver för att släppa honom, fick det och avrättade honom ändå. Det var slutet på Inkariket. De flesta har hört talas om dem, om inte annars åtminstone genom Tintins nidbilder. Men hur många har hört talas om Mapuche folket? Mapuche är idag Chiles största urfolksgrupp. De stod emot både inka och spanska conquistadorer och har även överlevt 200 år av chilensk ockupation. Mapuche byggde inga pampiga stenbyggnader eller invaderade sina grannar för att roffa åt sig av deras naturresurser, utan levde av det jorden gav, där de var, det gör de fortfarande. Mapuche uppskattar inte vad ”civilisationen” har att erbjuda, ty de tycker sig redan ha allt en människa kan behöva för att vara lycklig: de anser sig vara en del av naturen, inte dess härskare. Spanjorer och chilenare betraktar dem som lata eftersom de, liksom tjuren Ferdinand, föredrar att sitta under ett träd och lukta på blommorna istället för att slita ut sig för pengar. Hur kommer det sig att somliga kan leva lyckliga med minimalt materiellt välstånd, medan andra riskerar både sin egen och hela planetens överlevnad för att få äga mest prylar?

Mitt i den galopperande klimatkrisen vi befinner oss i, lyfts panikslagna röster som värnar inte om vår faktiska överlevnad, utan om vår livsstils överlevnad. Vi kan inte vidta de åtgärder de flesta av oss förstår är nödvändiga för att stävja klimatkrisen innan det blir för sent, eftersom dessa skulle sabba vår konsumtionsbaserade världsekonomi. Så vi fortsätter springa i ekorrhjulet och hoppas att tekniken ska trolla fram en lösning. Men, ju flitigare vi är, desto mer pajar vi ekosystemet och oss själva. Var fjärde långvarig sjukskrivning i Sverige handlar om att en högpresterande medborgare gått in i väggen. Är det värt? Det kanske finns mer att vinna på att strunta i tillväxten och leva inom planetens gränser, än att "bara" bromsa klimatkrisen. Skulle det inte vara trevligt att ha mer tid att njuta av vår lilla stund på jorden, tillsammans med dem vi älskar, och slippa livspusslets ångest? De är nog inte så tokiga de där ”lata” mapuche, när allt kommer omkring. De finns ju kvar! Av Inkariket återstår bara pampiga ruiner.