Carl Simeon Pettersson hade ännu inte fyllt 14 år när han den 9 augusti 1887 kom med tåget till Chicago. Han hade rest i flera veckor sedan han tog farväl av sin mor Sofia och lämnade den lilla hembyn Daglösen i östra Värmland. Han hade färdats med tåg till Göteborg, med båt till Hull i England och därefter åter med tåg till Liverpool där han gått ombord på det fartyg som förde honom över Atlanten.
Carl Simeon Pettersson var visserligen son till en hemmansägare, men när hans far avled visade det sig att egendomen var svårt skuldsatt och den kvarvarande familjen hade ingen möjlighet till försörjning. Carl Simeon hörde att andra i trakten emigrerat och tjänat bra med pengar. Om han kunde ta sig till Amerika, tänkte han, skulle han inte bara kunna reda sig själv utan även kunna hjälpa sin mor och sina sex syskon.
I själva verket gick det förstås inte väl för alla de unga människor som gav sig iväg på egen hand. Många slet ont vid ankomsten, utnyttjades av hänsynslösa arbetsgivare. Vissa minderåriga hördes aldrig mer av, utan att någon där hemma hade en aning om vad som hänt dem.
För flickor och unga kvinnor var kanske det största hotet vad som då kallades ”vit slavhandel”. I storstäder som Chicago fanns stora bordelldistrikt där unga kvinnliga invandrare kunde dras ned i en hopplös tillvaro med prostitution och droger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar