Martin Aagård skriver i Aftonbladet:

"Sverige är världens tredje minst korrupta land, efter Danmark och Finland. I all fall enligt Transparency international, en Berlin-baserad NGO som kartlägger just korruptionen i världen.

Och det är så vi svenskar gärna ser oss.

Som en rättskaffens nation där ett handslag duger och ingen ljuger. Kanske därför har svenskan så många uttryck för hederlighet: Vi är redbara, pålitliga, rättskaffens, rättrådiga, omutliga, reko och schyssta.

Så de senaste dagarnas avslöjanden, som bland annat hämtats ur de så kallade Panamadokumenten kommer som en ordentlig käftsmäll på Hederliga herrns redliga trut.

Nordea förfalskar fullmakter och hjälper entusiastiskt sina rikaste kunder att fly undan skatt. Samma bank lånar ut pengar till oligarker i svårt korrupta diktaturer med hjälp av målvakter och brevlådeföretag som ska dölja spåren.

I den ryska granskningen av Panamadokumenten som genomförts avNovaja Gazeta framkommer att den svenska grenen av järnvägsföretaget Bombardier säljer teknologi till sig själv via hemliga offshore-företag som kontrolleras av korrupta ryska oligarker. Bombardier har vägrat svara på några frågor.

Men hårdast svider not Uppdrag Gransknings egna avslöjanden om hur kabinettssekreterare Frank Belfrage skyddats av Skatteverkets chefer när SVT försökt undersöka hans affärer.

Det här är inte Leksands kommun som försöker sticka till hockeylaget lite extra pengar, det är inte ICA-handlaren som märker om köttfärsen, det här är grovt fiffel på högsta nivå.

Det är Skandinaviens största kommersiella bank som medvetet och noggrant döljer sina smutsiga investeringar och sina kunders tillgångar, det är de högsta cheferna för statens finansering som hjälper sina kompisar att smussla undan förmögenheter.

Det är korruption som får de senaste årens fastighetskandaler i Solna och Göteborg att blekna fortare än en isländsk statsminister flyr en jobbig intervju.

För första gången på många år börjar man skymta konturerna av ett svenskt frälse, som lever efter andra regler än oss andra. En klass som har alla förmåner men inga skyldigheter.

De kan välja om de vill ingå i systemet eller inte och styrs mer av vad som ”ser snyggt ut” än den lagstiftning vi andra hukar under.

Allra tydligast blir det i Frank Belfrages fall. Som UD-tjänsteman har han försörjt sig på skattepengar hela sitt liv. Och han har levt gott.

Men pengar han borde ha skickat i retur till samhället råkar befinna sig utomlands och när han blir det minsta ifrågasatt så rycker hans forna vänner i Alliansregeringen ut.

Det finns ett gammalt svenskt uttryck som beskriver hans agerande också.

Ynkedom."