måndag 5 november 2018

Anna-Lena Laurén: In Sweden we all speak engelska.

I veckan fick Evening Press, förlåt Aftonbladet, en ny Associate Editor. Biträdande redaktör kunde man också säga. Fast det hade inte varit lika fint.
När jag var i Stockholm för några veckor sedan träffade jag en väninna från Helsingfors. Hon hade tagit in på Haymarket by Scandic. Det ligger vid Haymarket. Hötorget, som det heter på det där bonniga språket aboriginerna talar i Sverige. 
För några år sedan gick jag på en första hjälpen-kurs utanför Stockholm. Alla föreläsningar gick på aborginspråket, men själva terminologin var på engelska. (Det finns ju ingen medicinsk terminologi på stamspråk).
Vi fick ett diplom skrivet på ett sammelsurium av stamspråket och engelska. Det var inte så lätt att förstå vad det egentligen stod på diplomet.
Jag lärde mig engelska genom att titta på The Cosby Show i mitten av 1980-talet. Finland hade två kanaler, den ena hette Ettan och den andra Tvåan. The Cosby Show gick på engelska, textat till finska (ett av de lokala aboriginspråken). Min syster och jag kunde bara det andra stamspråket (svenska), men vi lärde oss både engelska och finska tack vare Cosby Show.
Jag visste inte då att engelskan är det absolut finaste språket man kan kunna. Mina föräldrar betraktade engelskan som en nödvändig färdighet, men inte finare än något annat. Man skulle kunna engelska på samma sätt som man skulle kunna multiplikationstabellen, men framför allt skulle man lära sig en massa annan konstig patois som de tydligen talar i det övriga Europa. Pappa var dessutom ytterst noga med att vi skulle kunna vårt hemlands bägge stamspråk så bra som möjligt. 
När min syster och jag började tjata om att få åka på språkkurs sade de med en mun: Ni får åka till Frankrike eller Tyskland, men inte England. Engelska lär ni er i alla fall.
Vi skickades till Tyskland och Frankrike. Det är beklagligt att mina föräldrar investerade så mycket tid i att lära oss europeiska dialekter som man inte behöver till någonting. Die Zeit och Le Monde kan man läsa via Google Translate om man nu är så intresserad av vad fransmän och tyskar skriver. 
På mitt bevakningsområde har jag dessutom varit tvungen att lära mig ryska, det största av de lokala stamspråken. Ryssarna är av någon anledning förskräckligt stolta över sin dialekt. De larmar och går an om all världslitteratur som har skrivits på ryska. Jag kan visserligen hålla med om att Tolstoj, Dostojevskij, Gogol och Tjechov är stora författare, men visst hade deras litteratur fått större spridning om de hade skrivit på engelska? 
I Nordafrika finns det fortfarande länder där det första främmande språket är franska. Stora arabiska författare som Abdellah Taïa, Assia Djebar och Tahar Ben Jelloun skriver på franska. Det sägs bero på att de har skrivit in sig i en så kallad frankofon värld, i en stark fransk intellektuell och litterär tradition. Det är säkert bra, men om den frankofona världen bytte språk till engelska skulle den bli intressant för så många fler.
Mitt stora problem för tillfället är mitt barn. Hon talar tre språk – svenska, finska och ryska – men än så länge bara lite engelska. En fruktansvärd pinsamhet. Vad ska hon med tre stamspråk till? Jag har försökt få tränarna för hennes ryska hobbyer att tala engelska med henne, men de tycker att min dotter förstår dem bättre om de får tala sitt modersmål i stället för dålig engelska.
Det absolut värsta är att mitt barn vill att jag ska läsa böcker på svenska för henne. Jag vet inte vad jag har gjort för fel, men hon påstår att svenska böcker är bra. Jag stoppar en surfplatta i handen på henne och säger att hon ska titta på Youtube. (Svenska psykologer säger att skärmtittande är en naturlig del av barnens liv och att man ska bejaka det). Men hon föredrar att ligga tillsammans med mig i soffan och läsa om mumintrollen. 
– Svenska är mitt bästa språk, säger hon. 
Sokrates hade rätt. Dagens ungdom står i förfall. Och fort går det.
 Anna-Lena Laurén

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar