Rapport från Bergslagen.

Lars Grahn

Bekännelser av en subversiv tråkmåns.

Tjofaderittan lambo. Tänk om det bara är det som allting egentligen handlar om.

Tänk om det är jag som har fel och har gått alldeles vilse. En av dessa förhatliga vänster/liberal/kryptomarxistiska kulturkoftor med anarkistiska böjelser. En av dom som måste göra avbön inför representanterna för verklighetens folk.

Jag ser mig med krum rygg och med kepsen i hand inför detta utskott av rakryggade nationalister. Jo allt som anförs mot mig stämmer:
Har aldrig tittat på allsången. Sjunger inte med i nationalsången. Dansar inte bugg. Aldrig varit på Skara sommarland. Aldrig på Gekås. Inte tatuerad. Aldrig sett på cruising. Aldrig. Inte. Den listan kan göras lång.

En jävligt tråkig typ. För lite av tjofaderittan lambo. För mycket av sådant som skaver.

Lyssnar på porlande vatten. Kan stanna upp mitt i steget i en susande skog bara för att. Ser med kärlek på gubbar som sitter på bänkarna utanför Konsum. Glor på sädesärlor. Älskar att stryka med handen över åldrad hud. Läser konstiga subversiva böcker på engelska som jag bara förstår till hälften. Tänker tankar man inte talar högt om i den nya nationalismens tid. Kan inte skilja på vi och dom. Förstår mig inte på raser. Kärleken till människorna på denna jord är för mig starkare än kärleken till nationen.

Jag ser i huvudsak länder som geografi och nationer som konstruktioner. Jag vet att det är avskyvärt. Vet att jag borde skämmas. Men kära utskott – jag har patriotiska drag. Jag älskar det Skåne där jag som påg tultat. Jag älskar det som är mitt Sverige. Problemet är att det inte är ert. Det finns många Sverige och jag kräver rätten att skapa mitt eget och att få leva i solidaritet med de som skapat sig sina egna varianter av Sverige, Kurdistan, Danmark eller Tchad för den delen.

Det är tur att Bergslagen finns. Här kan man bara ställa sig och glo. Alldeles ensam med sina vänsterintellektuella böjelser. Fundera på alla de som funnits. Fundera på det som ska komma. Här kan man tänka politiska tankar i underhållningens tid. I Bergslagen känns min vilsenhet som steg i rätt riktning.

Missunnar ingen människa tjofaderiittan lambo. Måste finnas plats för både ock. Men förhärdar i att Yang måste ha en skuggsida.

Bergslagen har sitt eget Zen. Djupa andetag av syre mättat med kåda och händer som doppas i vatten brunt av humus. Ljudet av stegen från de människor som lämnat, de människor som vandrar nu och de vars ankomst vi väntar på.

Råbocken i hyggeskanten gav ett varningsskall. Jag tror han varnade mörkrets krafter. Jag tror han varnade dom för ljuset.