Birger Schlaug:
"Eller hur tror ni att arbetarrörelsens företrädare hamnat där att de accepterar löner och bonusar till VD:ar som är totalt bisarra...
En av de nyrika på 80-talet (Anders Wall) berättade för Miljöpartiets första kvinnliga språkrör (Ragnhild Pohanka) att de gröna var för jävliga till skillnad från de röda. De gröna kunde inte köpas. "
Gomorron! Fick fråga om vad jag tycker om kindpussande. Inget vidare. Corona kom som en befrielse...
Jag var inbjuden till det profilerade förlaget för att samtala om ett manus som två profilerade och ansedda statsvetaraktiga personer skrivit.
En är känd för att gå fram med motorsåg, hen gör det mycket bra. Och en är känd för att arbeta med exakt kirurgisk kniv, hen gör det mycket bra.
Vi är ett helt gäng som sitter kring det runda bordet. Några är höjdare inom det som utgör publicistvärlden, några är före detta höjdare inom byråkratin, det kramas och kindpussas och småpratas om senast de sågs.
Jag är katten som bjudits in bland hermeliner.
Så ska vi i en runda berätta vad vi anser om manuset. Den borgerliga diskreta charmen med kindpussande och allt sveper genom rummet, allt tycker det är så bra, så bra, så intressant, så intressant.
Här ska ingen dålig stämning inträffa.
Så blir det till slut min tur. Jag säger som det är. Det är dåligt. Av den enkla anledningen att de två har helt olika sätt - motorsåg resp skalpell - att bedriva debatt. Nu har de försökt enas. Och det blev dåligt. Vilket jag sa.
Tystnaden la sig över rummet, generat tittade de kindpussande bort. Dom hade rimligen tänkt samma sak, men i kindpussarnas salonger pratas det mer strunt än allvar, dålig stämning ska hållas borta så länge inte alkoholen trängt in i hjärnorna.
Det blev ingen bok av det där manuset. Författarna insåg väl själva att jag hade rätt. Två figurer som jag uppskattar - med helt olika profiler - slapp förstöra sina förmågor genom att i icke-obekväm-anda sudda ut sig själva till ointressets yttersta gräns.
Ja, båda var nog nöjda till slut.
Detta påminner mig om alltför många tillställningar där jag av hövlighet och diplomati tvingats sitta av tid och genom social kompetens se till att inte stämningen blivit obekväm. Typ kungamiddagar och liknande som partiledare och språkrör bör figurera på.
Fördelen med att vara språkrör var att vi var två, vilket innebar att vi kunde varva - till min fördel var också att mina kvinnliga språkrörskompisar inte var lika benägna att avsky den där formen av meningslöst umgänge.
Ja, helt meningslöst är det förstås inte, i dessa sammanhang byggs syskonskap och nätverkas och klappas på ryggar och bereds inkörsportar till fina jobb då politiken är avslutad.
Den som är elak kan lägga allt detta i den härad som kallas korruption.
Dessvärre skapar syskonskapet - ja, det är inte enbart brödraskap numera - förvrängda bilder av verkligheten, ju mer umgänge i syskonskap i eliternas charmerande kindpussande sällskap ju mer anpassas världsbilden till den som är gängse bland kindpussarna.
Jag vågar hävda att det är därför mycket ser ut som det gör. Det är lätt hänt i ett litet land där fåtalet vandrar runt med varandra i ett evigt kretslopp...
Tror ni att förmögenhetsskatten försvann utan kindpussande? Eller arvsskatten? Eller det politiskt lama motståndet mot det bisarra skolsystem som växte fram i vårt land - och som med ett antal kindpussar också fick Jimmie Åkesson att bli en i sällskapet som stod upp för den helt unika svenska modellen om vinstuttag från skattefinansierad skola.
Eller hur tror ni att arbetarrörelsens företrädare hamnat där att de accepterar löner och bonusar till VD:ar som är totalt bisarra...
En av de nyrika på 80-talet (Anders Wall) berättade för Miljöpartiets första kvinnliga språkrör (Ragnhild Pohanka) att de gröna var för jävliga till skillnad från de röda. De gröna kunde inte köpas.
Detta sas av den nyrike på en fest där hermelinerna släppt in katten. Den katten lät sig aldrig köpas, lät sig aldrig imponeras av titlar eller förmögenheter - inte ens av den diskreta charm som kan förleda de flesta att tappa sina värderingar under kristallkronornas charmerande ljus.
Den katten har varit en av mina förebilder, inte alltid lätt att leva upp till, det är mycket som lockar...
Som sagt, den där boken blev aldrig utgiven. Och jag tror att båda författarna uppskattar att någon sa som det var. Även om det där och då inte blev några kindpussar eller ens falska leenden som det i övrigt strösslades friskt med kring bordet. Ingen nämnd och ingen glömd.
Absolut ingen glömd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar