Miljöpartiet har extrakongress till helgen. Nytt kvinnligt språkrör ska väljas. På en ordinarie kongress hade också politikens innehåll och partiets strategi kunna avhandlas.
Så blir det inte nu, så valet av språkrör blir inte bara en personfråga utan också en fråga om politisk profilering, retorisk framtoning och vad som ska lyftas i den politiska debatten. Valet avgör också hur relationen till freds- och miljörörelsen ska vara.
Den grön-grå dimensionen
När Miljöpartiet bildades 1981 var det inte alla inom miljörörelsen som jublade. Skälen var många. En del som var engagerade i miljörörelsen hade upparbetade relationer till gamla partier, hade fått något sidouppdrag och kanske till och med en liten inkomst. Andra kände oro för att det nya partiet, som gjorde anspråk på att vara miljö- och fredsrörelsens förlängda arm i parlamentet, skulle göra bort sig och därmed sabotera det som rörelsen byggt upp.
Ytterligare andra var allmänt skeptiska till partier. De sistnämnda fanns inte minst i det som kallades alternativrörelsen. Det var ur den Miljöpartiet fick mycket av sin ideologiska näring. Begrepp som självtillit, delaktig demokrati och kooperativ uppfattades som vackra och viktiga. Stort frihetsrum för individen, med rättfärdig fördelning i samhället och världen.
Idén om partibildning i Sverige föddes genom att Die Grünen i Västtyskland bildats för att ta kamp mot utbyggnad av kärnkraft och utplaceringen av amerikanska kärnvapenmissiler. Eftersom det inte fanns någon motsvarighet till vare sig Centerpartiet eller VPK i Tyskland kom Die Grünen att samla en bredd som enligt den gamla politiska skalan inte borde kunna samverka.
En ny dimension i politiken synliggjordes, det fanns mer än den röd-blå skalan. Där fanns en grön-grå. Där grön stod för miljö, livskvalitet, småskalighet, decentralisering, överblickbarhet och icke-våld medan grått stod för centralisering, storskalighet och traditionell ekonomisk tillväxt.
I Sverige var det Per Gahrton som tog det officiella initiativet till bildandet av Miljöpartiet. Han hade varit ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund och som riksdagsledamot våndats inför folkomröstningen om kärnkraft. Han kom att doktorera med en avhandling om det parlamentariska förfallet. Med Folkpartiet som exempel.
Ur bland annat detta tankegods växte det nya partiet fram. Som ett antipartiparti. För att citera en av de politiker som var tongivande i de tyska gröna: Petra Kelly.
En balansakt
Redan från start diskuterades och analyserades noga hur det nya partiet skulle kunna balansera mellan det som den norske sociologen Thomas Mathiesen beskriver som indefiniering och utdefiniering. Det vill säga att omfamnas och bli en del av den rådande samhällsordningen och dess prioriteringar eller att hamna så långt utanför att åsikterna skulle upplevas som konstiga eller i vart fall oseriösa.
För att klara balansakten infördes stadgar för att förhindra politiskt mångsyssleri och livstidspolitiker. När språkrör infördes efter några år förbjöds sådana att sitta i riksdagen, än mindre att vara statsråd, förstås. Språkrör skulle vara språkrör för partiet, vars högsta organ mellan kongresserna var Förtroenderådet där varje region hade en företrädare.
Någon partistyrelse fanns inte. Istället fanns ett antal utskott som var för sig hanterade politiken, ekonomin, stadgarna etcetera. Maktkoncentration skulle undvikas, korruption omöjliggörs, personligt klättrande försvåras.
Partiet kom som första nya parti på 70 år in i riksdagen 1988. Jag och
Eva Goës
var språkrör. Som sådana fick vi inte sitta i parlamentet, vi avgick båda på valdagen. Nya språkrör valdes: Anders Nordin
från Altersbruk och Fiona Björling
från Lund. Spänningar växte mellan partiets politiska ledning och partiets riksdagsgrupp. Nya språkrör valdes. Frågor föll mellan stolarna. Brobyggargrupp tillsattes för att minska spänningarna mellan partiets ledning och riksdagsgruppen vars gruppledare blivit betydligt mer kända och erfarna som debattörer än språkrören.Begreppet fundisar och realos växte in, och blev tydliga, i partiet. Partiet åkte ur riksdagen i valet 1991. Stadgarna ändrades, partistyrelse infördes. Vi blev återvinnare i valet 1994 – mitt under den stora finanskrisen då vi drev vår gröna ekonomiska politik som en spetsfråga med krav på att tygla den globaliserade marknaden, sänka arbetstiden, grön skatteväxling och radikal fördelningspolitik med bland annat rejält höjt grundavdrag.
Marianne Samuuelsson
och jag var språkrör och med de nya stadgarna fick vi också bli riksdagsledamöter.Smygande anpassning
Åren gick. Steg för steg hamnade partiet – möjligen är det något av en naturlag – i liknande situation som Socialdemokraterna och andra partier gjort. Med inträdet i riksdagen började en smygande anpassningsprocess som blev allt starkare inte minst då partiet ingick i regering.
Skälen till det är många. Ett är av personligt slag: det är svårt, tungt och obekvämt att bli sedd som udda i en omgivning vars tankefigur, och rent av tankeschema, är uppbyggt på ett helt annat sätt än ens eget.
Ju mer den ”udda” anpassar sig desto mer respekt möts hen av. Det blir lättare att leva i den parlamentariska vardagen. Det kommer fler inbjudningar till allehanda arrangemang – såväl politiska som mer lättsamma. Den sociala statusen växer. Så börjar världen betraktas från det nya perspektivet. Stillsamt förändras världsbilden, värderingarna förskjuts. Det bara sker.
Det enda sättet att värja sig är att inte umgås privat med politiker och olika sorters politruker. Det är kanske dessutom lättare att stå emot för den som inte låter sig imponeras, men det kostar att bli betraktad som en anomali. Den som håller distans erbjuds inte reträttplatser som landshövding eller generaldirektör utan anses som opålitlig i maktens ögon.
Det sluttande planet är svårt att undvika. Och så inleds ”förfallet” genom att den arme – eller kanske snarare lealösa? – politikern tror att makt vinns när anpassning skett till den makt som hen ursprungligen var satt att bekämpa. Språkbruket förändras, retoriken förändras, åsikterna förskjuts – så när nya medlemmar tillkommer så startar den process som är oundviklig: partiet förändras steg för steg, rör sig längre och längre bort från sina utomparlamentariska rötter. Som till slut, åtminstone av partieliten, betraktas som udda.
Tillbaka till grunden
Det ligger ingen kritik i detta, bara ett konstaterande. Det miljöparti som nu ska kongressa på webben är ett helt annat än det parti som bildades. På gott och på ont. Allt efter tycke och smak. Det finns inget rätt eller fel.
Hur balansen mellan indefiniering och utdefiniering ska se ut är en av de underliggande frågor som döljs under det formella personval som ska ske på kongressen. Och därmed också hur relationen mellan parti och miljö- och fredsrörelsen ska se ut. Vilket i sin tur har med relationen till Greta-generation att göra. Frågan om båda språkrören ska vara statsråd eller inte får därmed även en symbolisk funktion. Och så är vi tillbaka till grundfrågorna som vi lade ner så mycket tid och kraft på då vi bildade Miljöpartiet. Se det som ett kretslopp …
Personligen funderar jag ibland på att jag under mina år som språkrör uppfattades som realos eller ”ljusgrön”. Nu, med samma åsikter och samma värderingar, uppfattas jag som fundis, eller ”mörkgrön”. Förskjutningen säger något om partiets utveckling. På gott eller ont. Allt efter tycke och smak.
Denna text har varit införd i Syre. En grön frihetlig tidning, pappersupplaga en gång i veckan, digitalt varje dag. Prenumerera går att göra här: https://tidningensyre.se/prenumerera/
PS! Från början fanns åtta kandidater till uppdraget som kvinnligt språkrör. I samband med att valberedningen föreslog
Märta Stenevi
så steg två statsråd och en gruppledare av. Därefter - på grund nästan obefintligt stöd - steg även Pernilla Stålhammar av. Kvar är Annika Hirvonen
Elin Selle Söderberg
och Rebecka Le Moine
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar