Dyrk sjøl.

 Dags for en storsatsing på dyrking av mat i hele landet. 

Både på felt og i drivhus samt i alle hager till folk flest, 

samt i parsellhager 

som i f.eks. de som vi har laga i Frydenlundparken mitt i byen på Sortland. 

 

Frode Solbakken skriver:

 Har fått lov å bidra med "Helgetanker" i Rana Blad.

Det bestefar fortalte

Noen minner brenner seg fast. Som guttunge lekte jeg ute i hagen hos bestemor og bestefar da jeg hørte en ubestemmelig lyd nede fra elva. Jeg strakk hals og forsøkte å finne ut hva som foregikk. Plutselig skjøt en sølvtorpedo opp av vannet, vred seg rundt i lufta og landet på breisida med et kjempeplask. En laks!

Bestefar pleide å ro etter laksen. Lange, seige åretak dro båten framover i strømmen med en sluk hengende etter. Tante Anna fiska dag og natt i sommerferien sin. Fangsten var såpass god at vi hadde eget røykeri. Laks var et naturlig innslag i kosten sommerstid. Bestefar var riktignok misfornøyd med tilstanden i elva. Etter reguleringa var det mindre fisk enn før. Han fortalte om tida da han var ung. Da var det mye enklere å få fisk. Arbeidsfolket som tok seg jobb på gårdene langs Røssåga i slåttonna sørget for at de hadde avtaler om hvor ofte de kunne få servert laks. Ellers ble det laks hver dag. Det var gratis mat bøndene lett kunne skaffe til veie. Slik var det ikke lenger. Laksen kom tilbake til elva hver sommer, men i langt mindre mengder enn før.

I dag er det forbudt å slå i hjel storlaks i Røssåga. Tilstanden for laksebestanden er så dårlig at det meste av fisket er såkalt «fang-og-slipp». Fiskerne som er så heldige å få en storlaks tar bilde av den før de setter den tilbake i elva. Håpet er at laksen skal leve videre, formere seg og bidra til at bestanden overlever. Det er en trist historie, men stemninga langs elva en sommerkveld er god. Kanskje fordi få vet hvordan det var før, og hvilken vei utviklinga har gått de siste 100 åra. Marinbiologen Daniel Pauly skrev i 1995 en kort artikkel om temaet som siden har fått stor betydning. Han kalte fenomenet «shifting baseline syndrome». Kort forklart kan vi si at hver generasjon konstruerer sin egen målestokk som de vurderer naturmiljøet rundt seg etter. Men vi glemmer å ta hensyn til hvordan verden var før vår egen tid. Vi forandrer verden, men enser det ikke fordi vi ikke vet hva vi forandrer den fra.

Noen lange tidsserier med data har vi. En del bilder finnes. Bildet som illustrerer denne teksten eksisterer fordi en sommergjest tok det. Ingen hjemme hos oss syntes laksefisket var så usedvanlig at det ble spandert kostbar film på å dokumentere det. Opplysningene om naturens rikdom i tidligere tider er ofte anekdotiske og derfor lett å avvise som uvitenskapelige. Men holdninger endres og forståelsen av hva som må gjøres øker. 2021 markerer starten på FNs tiår for naturrestaurering. FNs naturpanel vektlegger tradisjonskunnskap som viktig for å finne veien ut av natur- og klimakrisen. Her hjemme er tradisjonskunnskap inkludert som et moment i Naturmangfoldloven. Og etter 15 års innsats av frivillige under fanen «fisk trenger vann» ser det ut til at laksen i Røssåga går en noe lysere framtid i møte.

Jeg håper alle får en fin helg og kanskje låner øre til en jakt- eller fiskehistorie fra gamle dager. Det du tror er gamle folks skrøner, er neppe det.

 

Birger Schlaug, om Miljöpartiet.

 Miljöpartiet har extrakongress till helgen. Nytt kvinnligt språkrör ska väljas. På en ordinarie kongress hade också politikens innehåll och partiets strategi kunna avhandlas.

Så blir det inte nu, så valet av språkrör blir inte bara en personfråga utan också en fråga om politisk profilering, retorisk framtoning och vad som ska lyftas i den politiska debatten. Valet avgör också hur relationen till freds- och miljörörelsen ska vara.

Den grön-grå dimensionen

När Miljöpartiet bildades 1981 var det inte alla inom miljörörelsen som jublade. Skälen var många. En del som var engagerade i miljörörelsen hade upparbetade relationer till gamla partier, hade fått något sidouppdrag och kanske till och med en liten inkomst. Andra kände oro för att det nya partiet, som gjorde anspråk på att vara miljö- och fredsrörelsens förlängda arm i parlamentet, skulle göra bort sig och därmed sabotera det som rörelsen byggt upp.

Ytterligare andra var allmänt skeptiska till partier. De sistnämnda fanns inte minst i det som kallades alternativrörelsen. Det var ur den Miljöpartiet fick mycket av sin ideologiska näring. Begrepp som självtillit, delaktig demokrati och kooperativ uppfattades som vackra och viktiga. Stort frihetsrum för individen, med rättfärdig fördelning i samhället och världen.

Idén om partibildning i Sverige föddes genom att Die Grünen i Västtyskland bildats för att ta kamp mot utbyggnad av kärnkraft och utplaceringen av amerikanska kärnvapenmissiler. Eftersom det inte fanns någon motsvarighet till vare sig Centerpartiet eller VPK i Tyskland kom Die Grünen att samla en bredd som enligt den gamla politiska skalan inte borde kunna samverka.

En ny dimension i politiken synliggjordes, det fanns mer än den röd-blå skalan. Där fanns en grön-grå. Där grön stod för miljö, livskvalitet, småskalighet, decentralisering, överblickbarhet och icke-våld medan grått stod för centralisering, storskalighet och traditionell ekonomisk tillväxt.

I Sverige var det Per Gahrton som tog det officiella initiativet till bildandet av Miljöpartiet. Han hade varit ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund och som riksdagsledamot våndats inför folkomröstningen om kärnkraft. Han kom att doktorera med en avhandling om det parlamentariska förfallet. Med Folkpartiet som exempel.

Ur bland annat detta tankegods växte det nya partiet fram. Som ett antipartiparti. För att citera en av de politiker som var tongivande i de tyska gröna: Petra Kelly.

En balansakt

Redan från start diskuterades och analyserades noga hur det nya partiet skulle kunna balansera mellan det som den norske sociologen Thomas Mathiesen beskriver som indefiniering och utdefiniering. Det vill säga att omfamnas och bli en del av den rådande samhällsordningen och dess prioriteringar eller att hamna så långt utanför att åsikterna skulle upplevas som konstiga eller i vart fall oseriösa.

För att klara balansakten infördes stadgar för att förhindra politiskt mångsyssleri och livstidspolitiker. När språkrör infördes efter några år förbjöds sådana att sitta i riksdagen, än mindre att vara statsråd, förstås. Språkrör skulle vara språkrör för partiet, vars högsta organ mellan kongresserna var Förtroenderådet där varje region hade en företrädare.

Någon partistyrelse fanns inte. Istället fanns ett antal utskott som var för sig hanterade politiken, ekonomin, stadgarna etcetera. Maktkoncentration skulle undvikas, korruption omöjliggörs, personligt klättrande försvåras.

Partiet kom som första nya parti på 70 år in i riksdagen 1988. Jag och

Eva Goës

var språkrör. Som sådana fick vi inte sitta i parlamentet, vi avgick båda på valdagen. Nya språkrör valdes:

Anders Nordin

från Altersbruk och

Fiona Björling

från Lund. Spänningar växte mellan partiets politiska ledning och partiets riksdagsgrupp. Nya språkrör valdes. Frågor föll mellan stolarna. Brobyggargrupp tillsattes för att minska spänningarna mellan partiets ledning och riksdagsgruppen vars gruppledare blivit betydligt mer kända och erfarna som debattörer än språkrören.

Begreppet fundisar och realos växte in, och blev tydliga, i partiet. Partiet åkte ur riksdagen i valet 1991. Stadgarna ändrades, partistyrelse infördes. Vi blev återvinnare i valet 1994 – mitt under den stora finanskrisen då vi drev vår gröna ekonomiska politik som en spetsfråga med krav på att tygla den globaliserade marknaden, sänka arbetstiden, grön skatteväxling och radikal fördelningspolitik med bland annat rejält höjt grundavdrag.

Marianne Samuuelsson

och jag var språkrör och med de nya stadgarna fick vi också bli riksdagsledamöter.

Smygande anpassning

Åren gick. Steg för steg hamnade partiet – möjligen är det något av en naturlag – i liknande situation som Socialdemokraterna och andra partier gjort. Med inträdet i riksdagen började en smygande anpassningsprocess som blev allt starkare inte minst då partiet ingick i regering.

Skälen till det är många. Ett är av personligt slag: det är svårt, tungt och obekvämt att bli sedd som udda i en omgivning vars tankefigur, och rent av tankeschema, är uppbyggt på ett helt annat sätt än ens eget.

Ju mer den ”udda” anpassar sig desto mer respekt möts hen av. Det blir lättare att leva i den parlamentariska vardagen. Det kommer fler inbjudningar till allehanda arrangemang – såväl politiska som mer lättsamma. Den sociala statusen växer. Så börjar världen betraktas från det nya perspektivet. Stillsamt förändras världsbilden, värderingarna förskjuts. Det bara sker.

Det enda sättet att värja sig är att inte umgås privat med politiker och olika sorters politruker. Det är kanske dessutom lättare att stå emot för den som inte låter sig imponeras, men det kostar att bli betraktad som en anomali. Den som håller distans erbjuds inte reträttplatser som landshövding eller generaldirektör utan anses som opålitlig i maktens ögon.

Det sluttande planet är svårt att undvika. Och så inleds ”förfallet” genom att den arme – eller kanske snarare lealösa? – politikern tror att makt vinns när anpassning skett till den makt som hen ursprungligen var satt att bekämpa. Språkbruket förändras, retoriken förändras, åsikterna förskjuts – så när nya medlemmar tillkommer så startar den process som är oundviklig: partiet förändras steg för steg, rör sig längre och längre bort från sina utomparlamentariska rötter. Som till slut, åtminstone av partieliten, betraktas som udda.

Tillbaka till grunden

Det ligger ingen kritik i detta, bara ett konstaterande. Det miljöparti som nu ska kongressa på webben är ett helt annat än det parti som bildades. På gott och på ont. Allt efter tycke och smak. Det finns inget rätt eller fel.

Hur balansen mellan indefiniering och utdefiniering ska se ut är en av de underliggande frågor som döljs under det formella personval som ska ske på kongressen. Och därmed också hur relationen mellan parti och miljö- och fredsrörelsen ska se ut. Vilket i sin tur har med relationen till Greta-generation att göra. Frågan om båda språkrören ska vara statsråd eller inte får därmed även en symbolisk funktion. Och så är vi tillbaka till grundfrågorna som vi lade ner så mycket tid och kraft på då vi bildade Miljöpartiet. Se det som ett kretslopp …

Personligen funderar jag ibland på att jag under mina år som språkrör uppfattades som realos eller ”ljusgrön”. Nu, med samma åsikter och samma värderingar, uppfattas jag som fundis, eller ”mörkgrön”. Förskjutningen säger något om partiets utveckling. På gott eller ont. Allt efter tycke och smak.

Denna text har varit införd i Syre. En grön frihetlig tidning, pappersupplaga en gång i veckan, digitalt varje dag. Prenumerera går att göra här: https://tidningensyre.se/prenumerera/

https://tidningensyre.se/.../miljopartiets-politiska.../

PS! Från början fanns åtta kandidater till uppdraget som kvinnligt språkrör. I samband med att valberedningen föreslog

Märta Stenevi

så steg två statsråd och en gruppledare av. Därefter - på grund nästan obefintligt stöd - steg även Pernilla Stålhammar av. Kvar är

Annika Hirvonen

Elin Selle Söderberg

och

Rebecka Le Moine

.

 

Birger Schlaug:

 Skriver idag på DN kultur om MP:s utveckling från idéparti till maktparti.

Våren 2002 hade varit varmare än normalt. En åskfront drog över Sundsvall. Ett antal miljöpartister hade smyckat Tonhallen med budskapet ”Tid att leva”. På morgonen den 9 maj var hallen redo att motta de 594 deltagare som anmält sig till Miljöpartiet de Grönas tjugofemte kongress. De var skärrade. Fyra månader kvar till valet. Opinionssiffrorna pekade neråt. Temo 2,7 procent. Skop 3,3 procent. En del skyllde på terrordådet i New York, andra på budgetsamarbetet med sossarna, men flest på språkrören.

Det manliga språkröret Matz Hammarström hade tröttnat redan efter ett år, uppdraget kostade för mycket för familjen. Lotta Nilsson Hedström, som varit språkrör ett år längre än Hammarström, hade tappat sugen. Kände bristande stöd i tjänstemannakåren. Båda språkrören meddelade att de ville avgå. De trodde inte längre på språkrörsmodellen. Opinionssiffrorna tärde. Partistyrelsen föreslog att kongressen skulle införa partiledare.

Partiet var i kris. Kampanj drevs för att Åsa Domeij skulle ta över. Hon var älskad i partiet, nästan en myt. Det var hon som tillsammans med Eva Goës och mig varit frontfigurer när MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen. Det var 1988. Problemet var att partiet åkte ur riksdagen valet därpå. Också det som första parti. Och nu var man snubblande nära igen. Desperation. Åsa ville inte bli partiledare. Några vilsna själar bad mig ställa upp. Det hade ju gått bra förr.

Partisekreteraren vädjade till Per Gahrton. Han var ändå partiets grundare. Till slut föreslog valberedningen Claes Roxbergh. Han var kommunalråd i Göteborg. Entusiasmerande var han inte. Radikal var han inte heller, snarare en maktpolitiker. Blekgrön, menade många. Om ens det, lade andra till. Vad ska vi göra? frågade de vilsna.

Många som äntrade kongresshallen var med rätta oroade, besvikna och frustrerade. Och när de kom till kongressen fick de en mindre chock. Dagens eko hade just meddelat: ”Vid Miljöpartiets kongress i Sundsvall kom det överraskande beskedet att Peter Eriksson, som i dag är kommunalråd i Kalix, kandiderar till posten som parti­ledare …”

Ekot berättar att Claes Roxbergh kvällen före hade ”kommit överens med Peter Eriksson” om att dra sig tillbaka. En del delegater drog en suck av lättnad. Andra var upprörda: får man göra så här, var är demokratin? Det blir lättare att införa partiledare om det blir Peter, viskades det i korridorerna. Och Peter var villig att ställa upp även om kongressen av nostalgiska, eller rent av ideologiska, skäl vägrade avveckla språkrörsmodellen.

Kongressen vägrade. Och Peter valdes till manligt språkrör. Vid sin sida fick han Maria Wetterstrand. Vem är det? frågades i medierna. En blivande stjärna, svarade vi som kände henne.

Deltagande demokrati är ett begrepp som Miljöpartiet kramat ömt. Medlemsdemokrati var en grundbult när partiet bildades. Men aldrig har väl ett partis lokalavdelningar blivit så överkörda som när Roxbergh och Eriksson bestämmer sig för att göra upp i ett slutet rum. En mer auktoritär ledarkultur skapades där och då.

Ändå drogs en suck av lättnad genom partiet. Kanske skulle man nu undvika nesan att än en gång ramla ur riksdagen. Peter kände de flesta sig säkra med. Han hade varit tongivande i arbete med partiprogram som innehöll gröna krav på sänkt arbetstid, medborgarlön och gedigen kritik av jakten på ekonomisk tillväxt. Han hade slagits för pacifism på MP:s kongresser. Värnande sin norrländska så sörlänning han är.

Och Maria var ju Maria. Hon var visserligen ung, men hade varit språkrör i Grön Ungdom och suttit ordförande med den äran på partiets stökiga kongresser. Dessutom kunde hon debattera samtidigt som hon läskigt snabbt löste Rubriks kub.

Det man inte visste var att Peter inte längre var den självklare ideolog som slogs för gröna idéer och deltagande demokrati. Som kommunalråd i Kalix hade han lett en koalition av allt från vänstern till moderaterna för att slå bort sossarna från den makt dessa innehaft sedan tidernas begynnelse. För sådant krävs hårda nypor. Och kanske mer intresse av makten i sig än av politikens innehåll.

Att Maria skulle få en fäbless för det nyliberala tanke­godset var det ingen som då visste. Med förvåning upptäckte man så småningom att hon var omhuldad omslagsdam på den nyliberala tidskriften Neo. Och förespråkade vinster i välfärden, något totalt främmande för MP. Men vad spelade det för roll? Maria blev en fixstjärna på den politiska himlen. Många i partiet tycktes vilja bli styrda. De ville ha en partiledning värd namnet. Ledare. På tyska heter det något annat, muttrade några.

Peter och Maria stoppade den nedåtgående trenden. Peter tonade ner kontroversiella frågor, tog avstånd från medborgarlön, tvivlade på arbetskritik, meddelade att sänkt normalarbetstid var omodernt och krävde plats i en regering. Om inte sittande statsminister Göran Persson erbjöd detta skulle MP rikta misstroendeförklaring mot honom. Frågan om att ingå i regering hade blivit viktigare än politikens innehåll. Partiet tog sina första stapplande steg från att vara ett systemkritiskt idéparti till att bli ett maktparti. På gott eller ont. Allt efter tycke och smak.

Tio dagar före valet låg partiet fortfarande under fyra procent i Sifo. Då tog Maria till räddningsplankan i tv: lovade att en röst på MP var en röst mot en borgerlig regering och en garant för att Göran Persson skulle få sitta kvar som statsminister. Syster fyra procent lyssnade. Partiet klarade spärren med några tiondelar.

Trots löftet satte sig språkrören direkt efter valet i regeringsförhandlingar med FP, C och KD. Göran Persson blir fly förbannad. Han skriver i sin bok ”Min väg, mina val”: ”På min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med Kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att hjälpa in Miljöpartiet i riksdagen.”

Centern hoppade av regeringsförhandlingarna. Och Persson vägrade släppa in Miljöpartiet i sin regering. Jag vet varför. Redan efter valet 1998 – då MP ingick i budgetsamarbete med S och V – hade Persson meddelat vad som krävdes för att han skulle acceptera bildandet av en rödgrön regering. MP måste avveckla tillväxtkritiken, byta fot i försvarsfrågan och släppa kravet på utträde ur EU. Peter och Maria lär ha fått samma budskap. Det dröjde nämligen inte länge förrän de anpassade sig till Perssons krav.

Den 1 augusti 2004 skrev Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly, på DN Debatt: ”Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer.” Ett budskap som stred totalt mot partiprogram, kongressbeslut och partiets ideologiska bas. Men Persson hade fått signalen. Språkrören kunde köra över sitt parti.

En månad senare gjorde språkrören upp med S om försvarspolitiken, i enlighet med Perssons krav. MP ställde sig bland annat bakom att militära EU-insatser skulle kunna ske utan FN-mandat. En närmast ohygglig kovändning. Omöjlig för ett grönt idéparti med rötter i fredsrörelsen. Nödvändigt för det maktparti som nu utvecklades.

Partistyrelsens försvarspolitiskt ansvarige Per Gahrton blev inte ens inbjuden till det möte där frågan skulle avgöras. Per avgick som försvarspolitisk talesperson i protest. Ytterligare en signal till Persson. ”Detta blev den värsta krisen någonsin mellan mig och partiledningen = Peter”, skrev Per några år senare.

Det tredje kravet för att bli regeringsdugligt var att MP skulle ändra uppfattning i EU-frågan. Maria Wetterstrand tog på sig den uppgiften. På DN Debatt krävde hon att partiet skulle släppa utträdeskravet. En medlemsomröstning genomfördes. Den blev snarast en förtroendeomröstning om Marias ställning. Partiet behövde Maria, hon hade högre förtroendesiffror än något språkrör någonsin haft.

Utpressning, mumlade kritiker. Äntligen, sa andra. Partiet har mognat, meddelades på ledarsidor. Vi vet vad som är stadiet efter mognad, sa kritiska miljöpartister.

Åren gick, samarbetet tog fastare form, Perssons krav på MP var med råge uppfyllda inför valrörelsen 2010. Det var då frukterna skulle skördas. En rödgrön regering skulle bildas. Men det blev ingen skörd. De borgerliga vann. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand roterade ut.

Nya språkrör valdes. Gustav Fridolin och Åsa Romson skulle få skörda frukterna av förändringar av både politik och strategi. De hamnade i regering, de var regeringsfähiga. Och fick svälja Förbifart Stockholm, fler Jas-plan, fortsatt arbetslinje och en första budget där miljöskatternas andel av BNP var lägre än på mer än 20 år. En svår start. Att jobba sig upp från. Som maktparti får man svälja sådant som varit omöjligt för ett idéparti. När internkritiska röster hördes, bland annat från några riksdagsledamöter, avfärdades de som ”plakatpolitiker”. Trots att plakaten hade full täckning i partiprogrammet. Flera av dem har lämnat partiet.

När Greta Thunberg satt utanför Riksdagshuset med sitt plakat hade Isabella Lövin meddelat att partiet skulle vara ”visionära realister”. Thunbergs budskap var snarare att det nu krävs realistiska visionärer. Sådana som inser att det enda realistiska nu är att vara visionär. Och som visionär bär man också plakat. I akt och mening att få människor att vakna. När Greta dessutom talade om politikerna som inte tog ansvar – och Miljöpartiets ledning anade att också de omfattades – lär det ha gjort ont. Mycket ont.

Birger Schlaug

Birger Schlaug är före detta språkrör, numera föreläsare och författare, senast till boken ”Vad ska vi ha samhället till?”

https://www.dn.se/.../birger-schlaug-darfor-maste.../...

 

Per Inge Oestmoen;

Nå må vi snart forstå at livet på Jorden trues av mer enn bare klimaet!

Livet på Jorden trues ikke bare av drivhuseffekt og klimaendringer.

Livet på Jorden trues også av naturtap og forringelse av økosystemer.

Klima har en konsekvens for alt liv og natur.

Naturtap og svekkelse av økosystemer skjer i så å si alle økosystemer over hele Jorden, 

og naturtap har en konsekvens for alt liv og natur.

Vindkraftanlegg fragmenterer, nedbygger og forbruker natur. 

Dette innebærer at for hvert eneste landbaserte vindkraftverk som bygges, 

forbrukes enda litt mer av det totale globale naturarealet.

Vindkraft på land er en spesielt arealkrevende energiform. 

Hele vindkraftverkets areal er fragmentert og ødelagt område, 

fordi de mange inngrepene ødelegger hele arealet. 

De grønne flekkene mellom inngrepene er ikke lenger intakt natur, 

men en del av et oppstykket og svekket økosystem.

Vindkraftverk bidrar derfor i høy grad til det samlede globale naturtapet.

 

Storskaliga energiprojekt hotar demokratin, miljön och klimatet.

Hela kärnkraftäventyret i Sveriges vackra land är / var något tragiskt. 

- Nu har man stängt ned 2 av 4 reaktorer på Ringhals Kärnkraftverk 

som var Norra Europas största kärnkraftanläggning - ( där jag arbetade i ett år ) 

och nedstängningen fortsätter. 

- Man ser hur enormt viktigt det är att INTE låsa fast sig i storskaliga energiprojekt, 

när det var 45 år sedan reaktorena körde igång. 

- I år också 41 år sedan jag och många med mig 

röstade för en nedstängning av kärnkraften i en folkomröstning i Sverige. 

Tänk om man i stället storsatsatsat på småsklaig fossilfri energi 

redan i slutet av 1970-talet ! 

- Sveket från politikerna i / efter denna folkomröstning 

resulterade i folkligt motstånd med demonstrationer 

och bildandet av Folkkampanjen Nej till kärnkraft samt det nya politiska partiet: Miljöpartiet.

 

Statsminister Stefan Lövén:

Förintelsens minnesdag den 27 januari 2021:

Max Safir gick bort i juni 2020

och han kommer inte att besöka det museum han tog initiativ till.

Men hans och andra överlevandes namn

kommer att bestå och deras berättelser

kommer att räddas undan glömskan

och ingå i det kulturarv vi gemensamt förvaltar inför framtiden.

I dag, på Förintelsens minnesdag, berättar utbildningsminister Anna Ekström, kultur- och demokratiminister Amanda Lind och jag, - statsminister Stefan Lövén - i en debattartikel i Dagens Nyheter att Sveriges museum om Förintelsen kommer att ta emot de första besökarna i juli nästa år.

 

Hilde Opoku:

Benjamin Hermansen var en norsk gutt med Ghanesisk far. Da han ble drept av nynazister 26. januar 2001 ble det sagt at Norge for alltid var forandret. Tusenvis av mennesker tok til gatene med fakler for å stå opp mot rasisme, men terroristene hadde klart å skape en frykt. Fra den dagen er vi mange foreldre og besteforeldre som har hatt en angsfylt klump i magen - hva skjer på skolen i dag, kommer de hjem? Frykten har vært begrunnet, slagene på vei til skolen, ropene i skolegården, sosial utestengelse har vært hverdagen for alt for mange. Jeg vet det - for i 2001 hadde jeg en ettåring og en fireåring med Ghanesisk far som alt hadde fått kjent på det, som fikk høre i barnehagen at de var skitne - og verre skulle det bli. Men livet har også gode opplevelser, de ble Benjamin fratatt. Den kjekke gutten skulle i dag ha vært 35 - kanskje selv far?

Jeg gikk inn i politikken for blant annet å sette lys på rasismen i Norge, fikk det inn i handlingsplaner, men utover det var det ingen som brydde seg. Som leder for opovekstkomiteen var det 9A saker, klager til Fylkesmann samtaler og innspill til rådmenn og ordfører - men det ble som i dag med festtalene. Jeg kjente ikke Benjamin, men jeg spiste lunsj med moren hans etter utdelingen av Benjaminprisen til Ila skole. Hun fant styrke i å stå på for at andre ikke skulle oppleve det samme som henne - få det kjæreste i livet revet bort. Så stilnet også hennes stemme.

Da rasismedebatten kom til Norge i sommer var det sterke forløselser som skjedde hos så mange unge som var vokst opp etter drapet på Benjamin - det de hadde bært alene av angst på vei til skolen, i klasserommet angikk så mange, de var (dessverre) ikke alene. For første gang fant også mødre sammen, i fortvilelsen over at deres barn støtes ut - arrene som skapes i sjel og sinn bare fordi de er gyldne i huden. Dette skjer I DAG - selv om vi blir tutet ørene fulle av at det ikke er slik. Nå har ungdommene selv tatt kampen videre gjennom

Afryea

. Jeg beundrer de som orker, for denne materien stikker dypt og er mer ondskapsfull enn noen kan forestille seg om en ikke har stått i det selv.

Ikke si #aldri glemme - GÅ UT OG VÆR EN ANTIRASIST!

Start gjerne med å bli med på aksonen i dag med å tenne to lys kl 18, ett for Benjamin og ett for egen innsats mot rasisme.

 

Petter Farstad:

 Det er Erna som har ansvaret!

Hvorfor får jeg en vond smak i munnen hver gang statsministeren tar til orde om rasisme, når hun tar til orde om 22. juli og når hun i dag tar til orde og minnes Benjamin Hermansen som ble drept fordi han hadde feil hudfarge? Erna skriver følgende: "Jeg skulle ønske at jeg i dag kunne si at kampen mot rasisme er over. Det er dessverre ikke tilfellet. Rasismen og hatet finnes fortsatt."

Ja, Erna har helt rett, rasismen og hatet finnes fortsatt. Men hvor mye betyr Ernas ord? Erna har brukt ministre som ønsker nye korstog, ministre som mener stortinget setter terroristers rettigheter foran nasjonens sikkerhet, ministre som mener et samfunn uten etniske minoriteter er et samfunn i harmoni. Slike holdninger er blitt legitimert og fått plass ved kongens bord takket være

Erna Solberg

Da Ernas justisminister singlet ut Arbeiderpartiet som terroristvennlig reagerte mange med vantro, sinne og sorg. Overlevende fra Utøya var sjokkerte og tårene rant. Ernas reaksjon var at såpass måtte Arbeiderpartiet tåle. Erna sørget for at FrP fikk regjeringsmakt, høyreekstreme takket regjeringen for å ha gjort deres hat og hatefulle retorikk stueren.

Landet vårt ble bombardert av hatefull, fordummende og splittende retorikk fra regjering og medlemmer av et regjeringsparti. Sylvi Listhaug, Christian Tybring-Gjedde, Jon Helgheim, Per Willy Amundsen og Siv Jensen som kom med det ene utspillet verre enn det andre og hisset opp farlige grupper i samfunnet. Erna gjorde ingenting bortsett fra å si at hun ikke ville ordlagt seg slik.

Vi ser hatet som brenner i kommentarfeltene rundt omkring, i tillegg er det Facebook-grupper med flere tusen medlemmer som begynner å få en ganske så stor subkultur, og som er veldig, veldig skummel. Erna lar brungrumset vokse frem i samfunnet, det er uanstendig, umoralsk og veldig farlig. Medlemmer av Høyre og Venstre er stillesittende og likegyldige og dermed legitimerer denne farlige utviklingen.

Erna hadde vunnet stort på å være en statsminister som var tydelig på at retorikk som er splittende og høyrepopulistisk ikke tolereres i regjeringen, istedenfor valgte hun å være en del av den selv. Vi har en blind regjering som lukker øynene for alt spill på fremmedfrykt og hatefull retorikk. Ja, regjeringen lever i sin egen fornektelse hvor de belønner HRS som er et rasistisk nettsted med millioner av skattekroner hvert år for å spre hatefulle ytringer mot muslimer og innvandrere i Norge, og det bare for å holde seg inne med Fremskrittspartiet som forsvarer HRS med nebb og klør. Problemet til Erna er at hun ikke tør å ta et oppgjør, hun er kneblet og vet at uten Fremskrittspartiet får hun heller ikke fortsette som statsminister.

 

Eivind Trædal:

 Ja, hvordan hedrer vi hans minne, Erna?

- Ikke ved å gi millioner i statsstøtte til en rasistisk blogg

- Ikke ved å innsette folk i justisministerposten som tror at vi trenger "et nytt korstog", eller som forsøker å sverte Arbeiderpartiet som "terroristvennlige"

- Ikke ved å angripe ytringsfriheten til kunstnere som forsøker å avsløre "rasistiske nettverk" i Norge, og lykkes over all forventning

- Ikke ved å godsnakke med åpenbart rasistiske ledere som Trump, og omtale ham som en "normal mann med sans for humor"

- Ikke ved å mumle "jeg ville ikke brukt de ordene" hver gang noen av dine venner tråkker over streken

Vi hedrer minnet til Benjamin Hermansen ved å tørre å skape dårlig stemning. Ved å si ifra om rasisme og fremmedfrykt, også når det er ubekvemt eller skummelt. Det har Erna Solberg vist ettertrykkelig at hun ikke er villig til å gjøre.

Statsministeren vår har bagatellisert, glatta over og fleipa bort ideer og utsagn som burde vært konfrontert og korrigert. Hun har vist at makt er viktigere enn kampen for likeverd og anstendighet for alle nordmenn.

Hva skal dagens unge lære av Erna? Jo: at hvis dine venner oppfører seg dårlig mot andre, stigmatiserer eller mobber, så skal du spille dum, la være å si ifra og ta dem i forsvar om du må. Nøyaktig det motsatte av det lærere, foreldre og andre tillitspersoner forsøker å formidle.

Jeg skulle ønske vi hadde en regjering som med heva hode kunne si at de hedrer Benjamin Hermansens minne, men det har vi ikke.

 

Une Bastholm:

 I dag er det 20 år siden det grusomme, rasistiske drapet på Benjamin Hermansen. Jeg var, som Benjamin, 15 år da han ble drept av nynazister på Holmlia på grunn av hudfargen han ble født med. Jeg husker hvor sjokkert jeg ble over at noe sånt kunne skje i Norge. At en tilfeldig gutt på min alder kunne bli angrepet med kniv, bare for hvordan han så ut. Det var så skremmende.

Jeg husker heldigvis også den folkelige mobiliseringen mot rasisme og nynazisme. Selv gikk jeg i fakkeltog sammen med andre politiske aktive ungdommer en kald vinterkveld i Bodø. Drapet ble en vekker for meg og hele min generasjon: Rasismen var reell og livsfarlig, også i Norge.

Hvem ville Benjamin med det varme smilet vært i dag? Smittesituasjonen tillater ikke store fysiske markeringer for han og alle hans nærmeste i år, men det betyr ikke at vi glemmer. Han er i tankene våre. Dessverre tenker jeg også på hvorfor vi ikke har fått bukt med rasismen, 20 år etter hele Norge viste vår avsky. For det er vanskelig å se at det har blitt mindre rasisme i Norge siden da. Det føles egentlig motsatt.

I Elverum valgte en somalisk-norsk familie i fjor å flytte etter år med trakassering. Fra Lillesand har det nylig kommet historier og eksempler på hvordan ungdommer bruker rasistiske ord i en sak med konflikt og mobbing. Noen slike saker bobler jevnlig til overflaten og får oppmerksomhet i media, i tillegg til sakene der rasismen fører til drap og terror.

Men historiene folk fortalte da Black Lives Matter-bevegelsen skapte debatt i Norge, viste at det vi vanligvis hører om bare er toppen av isfjellet. “Hverdagsrasisme” er for mange et passende uttrykk, fordi de jevnlig og ofte opplever rasisme. Samtidig er det et dårlig uttrykk, for rasisme skal ikke være hverdagslig! Det skal være oppsiktsvekkende og sjokkerende, og slås ned på. Er du selv hvit i huden, er du del av majoriteten i Norge og har kanskje aldri trengt å forholde seg til rasisme selv. Når du tenker at en slengbemerkning var uskyldig, er det sannsynligvis derfor.

For all rasisme henger sammen, fra “hverdagslig” til grov. All dehumanisering senker terskelen for andre som er villige til å gå lengre. Han med de litt drøye vitsene legitimerer hun som sprer hat på internett, som igjen gir næring til han som hetser folk på gata. Ytterst finner vi de som tyr til vold. Mange ensomme unge med ekstreme holdninger søker nå for tiden til nettet, hvor de sitter i lukkede fora og får bekreftet meningene sine, kombinert med vanvittige konspirasjonsteorier og voldsforherligelse. Jo flere som aksepterer og alminneliggjør rasistiske holdninger, desto flere vil søke til en ekstrem variant av det samme.

Ingen fødes med rasistiske holdninger eller vokabular, det læres. Av foreldre, i skolegården, på internett. Av politikere som sprer fordommer og klistrelapper, og lager oppdiktede skiller mellom “oss” og “dem”. Vi voksne har et stort ansvar for å snakke med barna om rasisme, så de unge vet hvordan en gjenkjenner det og har et sted å komme for å ta opp det de opplever og observerer. Og vi som er folkevalgte politikere - ja, puh, det burde vært unødvendig å si at vi har et ekstra ansvar for ordene vi bruker og kategoriene vi trer over hodet på folk.

Denne uka er vi mange som minnes Benjamin. Men kampen mot rasisme vinnes ikke med markeringer på enkeltdager, eller med tekster på Facebook. Den vinnes litt og litt, her og der. Du bidrar hver gang du sier ifra når noen bruker nedsettende ord. Når du konfronterer råtne holdninger, selv om det er lettest å la være. Når du tør å være den motvekten. På festen, på jobben, eller nå om dagen: på Messenger, Zoom, Facebook, Instagram, TikTok, Snapchat... ja, der vi ferdes og snakkes.

Det holder ikke å ikke være rasist - vi må være aktive antirasister. Det handler ikke om å akseptere noen krenkede følelser eller ei. Det handler om frihet fra strukturell diskriminering og hat - et hat som vi vet kan være livsfarlig.

 

Lan Marie Nguyen Berg:

 I dag er det 20 år siden Benjamin Hermansen ble drept. Benjamin var bare 15 år da han ble knivstukket på Åsbråten på Holmlia, en liten gåtur fra der jeg vokste opp. Jeg var 13 år og vettskremt.

Som for mange andre i min generasjon, kanskje særlig her i Oslo-området, ble drapet på Benjamin definerende. Jeg forstod at selv om jeg følte meg norsk, så ville jeg alltid være annerledes for noen, eller kanskje mange? Jeg var redd for at det samme hatet som hadde rammet Benjamin, kunne ramme meg eller noen jeg var glad i. Jeg begynte plutselig å lure på hvordan folk jeg møtte egentlig så på meg. Var jeg akseptert som nordmann? Mente de at jeg burde komme meg hjem “dit jeg kom fra”? Hatet de meg så mye at de ville at jeg skulle dø?

Jeg vet at denne frykten og disse følelsene var sterkere hos dem av oss som er mørkere i huden enn meg, eller som velger å gå med hijab eller på andre måter vise at de har en bakgrunn som ikke er tradisjonelt norsk, som kunne provosere voldelige nynazister.

Hadde Benjamin fått leve, ville han vært 35 i dag. Jeg har lyst til å tro at han hadde fått oppleve at samfunnet ble mer inkluderende og tryggere i løpet av livet. Drapet utløste enorme støttemarkeringer. Titiusenvis tok til gatene i Oslo for å markere avsky mot rasisme. På mange områder har vi nok kommet lenger de siste tjue årene. Folk med minoritetsbakgrunn har en naturlig plass på TV-skjermen, på Stortinget eller i lederstillinger næringslivet.

Samtidig ulmer det stadig et hat der ute, som kanskje er enda synligere enn før. Hvem ville trodd for 20 år siden at Norge skulle gi statsstøtte til en blogg som sprer konspirasjonsteorier og hat mot minoriteter, og argumenterer som om vi er under invasjon eller i en borgerkrig? Hvem hadde trodd at rasisme og konspirasjonsteorier skulle bringe en mann til Norgeshistoriens verste terrorangrep ti år senere? Eller at en ung mann på andre siden av Oslo, i Bærum, skulle forsøke å gjennomføre en skytemassakre i en moské?

Hatet og volden forsvant ikke. Unge mennesker lar seg stadig overbevise om at mennesker kan deles inn i hudfarger eller etnisiteter og erklæres som fiender, og utsettes for vold. Folk med minoritetsbakgrunn opplever ennå mistenkeliggjøring, forskjellsbehandling og ja - utilslørt hat. Også jeg blir bedt om å “dra tilbake dit du kom fra” en gang i blant, av folk som ikke forstår at jeg er født her i Norge av en norsk mor, akkurat som Benjamin var.

Når vi minnes Benjamin Hermansen så minnes vi ikke en tragedie som skjedde for 20 år siden. Vi minnes på en tragedie som har utspilt seg i mye mer enn 20 år, og som stadig foregår. En tragedie i form av fremmedfrykt, hat, utenforskap og intoleranse som ødelegger liv, og noen ganger tar liv. Kampen mot rasisme og hat er en politisk kamp som må kjempes hver dag. Benjamin hviler, vi som lever må være årvåkne.

#aldriglem #glemikke