Harald Lyche skriver om sin ungdomstid.

Harald Lyche skriver om sin ungdomstid.

Det börjar här med Thure Lund, far till författaren Thure-Erik Lund.

Har saxat detta från ett inlägg på Fäjsbok, från Ingunn Judith Moen Reinsnes.

http://www.sds-sapmi.com/members/ingunn-judith-moen-reinsnes/

Foto: Oljemaleri av Harald Lyche.

Ingunn skriver:
Min gode "gamle" venn og kollega, Harald Lyche skriver her litt historikk. For meg er han en av de kunstnere jeg setter aller høyest ! Den beste i Norge og kanskje en av de beste i verden, syns jeg. Jeg blir helt beflippa nå jeg ser bildene hans.

Vi bodde en periode vegg i vegg med han
og han har gitt et maleri til hver av mine tre barn.

Her er teksten til Harald Lyche:

"Så vidt jeg har forstått var faren bonde. På Vikersund.
Men ikke bare dét!
Han skrev også.

Han har, pussig nok, .. ja visstnok også skrevet om min familie, tror jeg det er eller om det var historien om Modum Bad, - der min oldefar Lucien Dedichen (god venn av Edvard Munch ) var overlege.

Eller om dét er begge deler. ..

Jeg husker ikke lenger hvordan dette var!

Men det vil jeg søren døtte meg (for å forsøke å si det på ThureEriksk ) nå se om jeg kan finne ut av.

Og se om jeg kan få lest også dette.
Fin mann tror jeg er helt korrekt Ruth.
Jeg har gode ord om faren. Blant annet fra forfatter Hans Petter Blad, gift med Katharina Barbosa.
Jeg tror jeg kan si relativt sikkert at faren var til inspirasjon. Når det gjaldt det å skrive.
Men jeg tror også moren var viktig. På vilket vis vet jeg ikke særlig om men jeg innbiller meg at det var hennes karakter. Og personlighet rett og slett.

Jobber faren som journalist Ruth? - Jeg lurer på det. Og skrev ved siden av. God hilsen til deg fra Harald! Så hyggelig at du kjente faren. Jeg traff ham aldri. Ikke moren heller. Men min venn Hans Petter traff, tror jeg begge.

Hans Petter og Thure Erik har i alle år hatt ett nært vennskap og som kolleger hatt en stor og viktig, for dem, dialog. De er begge to, personer og litterater jeg setter svært høyt. Sammen med Skuespiller og musiker Magne Håvard Magne Havard Brekke er 'de blant mine nærmeste menn. Om jeg i det hele tatt har noen. De er meg kjær. Som mennesker.
Thure Erik var også sentralt involvert i filmen 'Hodiak. En av de tidligste lavbudsjettfilmer produsert i Norge og en viktig del av norsk filmhistorien. En vakker, fin og original film. Thure Erik har også interesse for billedkunsten. Han var jo først gift med den fine og meget dyktige malerinnen Ingunn Judith Moen Reinsnes. Hans Petter vurderte tidlig of bli maler og jeg skulle bli forfatter jeg var endog innom litteratur studiet på Universitetet i Oslo. Der Henning Hagerup var svært sentral i en krets av unge forfatterspirer. Alle ble jo ikke litterater og jeg var der kort for jeg skiftet snart til billedkunsten. Men det var ett svev.
Jeg husker Hans Petter og jeg satt oppe en kveld og malte.. I stuen i den fine ikke så store leiligheten vi delte i Stolmakergata.

Hans Petter forsøkte seg på ett portrett av forfatteren Céline. Så han luktet allerede da på litteraturen og skrev vel sine første ting kort tid senere i Italia; mange og lange dikt. Veldig flotte ting.

Jeg prøvde meg på ett slags interiør med en stor vase eller krukke. Jeg kan huske jeg var ikke særlig imponert. Over mitt eget arbeide. Jeg tror ikke Hans Petter var dét heller. Men han sa dét ikke. Portrettet av Celine var derimot veldig godt. Syntes nok vi begge. Det var relativt greit for meg. Jeg følte meg ikke veldig underlegen. Jeg hadde kapital. Jeg hadde allerede da gjort ting blant annet i tegning som flere hadde bemerket. Jeg hadde draget på det. Å mislykkes var én del av tilnærmingen og ikke negativt. Det var noe interessant også i mitt arbeide som var formatmessig ambisiøst; det skjedde en hel del i den relativt komplekse komposisjonen og selv om ikke bildet var løst så pekte det kanskje fremover.

Vi leide av klassevenninne av Magne Håvard og meg, Ingunn Ørnhøi (datter av Stein Ørnhøy Tror vi to bodde der først så kom Hans Petter kort etter. Stolmakergata var en periode litt etter videregående ett sentrum for en krets intellektuelle og kunstnere. . Senere kollektivet på Ruseløkka ved Vika men da tror jeg at jeg hadde reist til Kunstskolen i Kabelvåg. Men jeg var innom kollektivet da jeg var i Oslo. Alt dette var en herlig tid. Og spennende. Thure Erik reiste ut og skrev vel da sin første utgivelse. Romanen 'Tanger.

Magne Håvard reiste også sammen med Hans Petter. Tror de dro først til Italia så tror jeg de skiltes og Hans Petter til Spania. Så videre... Jeg har ikke oversikt over alt dette. .

Det er fra vår ungdoms tid.

Magne Håvard var den som penset meg over fra litteraturen til maleriet det var, vakkert nok, han som én tid litt før, hadde vekket mitt begjær for maleriet. Da vi begge studerte til forberedende / Exphil. Han tok det i Lillehammer, jeg i Oslo og på mitt éne, det eneste, .. besøk der oppe delte vi vin, en flaske rød i sokkelleilighet (.. det var en deilig ro dette. .. at han bodde under jorden liksom levende begravet og nettopp derfor desto mer levende for han kom unna menneskenes dritt det var en positiv fredlig atmosfære der som ett skrivestykke av 'Alan Edgar Poe, men uten drama og der sittende på gulvet som helt sikkert var betong og uten varne bare dekket av fillt teppe kanskje av syntetisk materiale men likevel så godt behagelig viste han meg noen ark med vannfarge, ting han hadde laget vinen var god lyset behagelig dunkelt som om vi var fredet på ett sted unntatt fra verdens elendighet som om vi to kommuniserte hverandre på ett utenomjordisk språk uten helt å være klar over dette samtidig ett hundre prosent tilstede hypnotisert av allt Lillehammerjordsmonnet for første gang.

Da jeg var tilbake på min hybel, Smestad Oslo kjøpte jeg malepanåer og mine første farver. Det var oljefarger. Ikke akvarell.
De kom nok fra Kina for settet med relativt små tuber het Golden Dragon.

Jeg var i gang. Jeg skulle ikke lenger bli forfatter det var maler jeg skulle bli og Hans Petter og je vekslet på oppløpssiden som på ti tusen meter på Bislett til ett lydløst brøl ingen hørte og kom begge i mål. Han som forfatter og jeg som maler. Hva Magne Håvard skulle bli var fortsatt uklart. Men at det var noe stort var ingen av oss i tvil om. Det var rivalisering mellom ulvene men først og fremst vennskap og godhet. Athos Portos og Aramis. Og D'Artanian.

Per-Åke Lindblom skriver:

Det är speciellt viktigt att bemöta Birgitta Löwander. ( Se länk ) 

Artiklarna visar också på nödvändigheten av Språkförsvarets kritiska antologi om engelska som första undervisningsspråk.

Med vänlig hälsning,

Per-Åke Lindblom

https://www.dagensarena.se/opinion/overga-till-engelska-utsatta-skolor/ 

Per-Owe Albinsson skriver:

Den springande punkten är inte enbart att det är rent vansinne att inte bedriva undervisning på barnens bästa språk, utan även VARFÖR Sverige tillåter denna typ av skattefinansierade språkbytesskolor, när INGET annat land gör det. INGET!!

Frågan måste upp på bordet NU! Vi har politiker som -i det tysta håller på att schabbla bort vårt språk via tillåten själv-kolonisation. Det är så dumt som det bara kan bli."

Internationella Engelska skolans plan är tydlig: Att via amerikanskt riskkapital propagera och vinna över inflytelserika (de oftast högutbildade personer som sätter sina barn i I e s-skola) på sin sida för att på sikt språkligt kolonisera hela Sverige. Målet är att Sverige ska uppgå i den anglosaxiska kultursfären och själva tvingas betala för det.

Detta TVINGAS vi nu alla självfinansiera via skatten (skol-pengen).

Återigen: Varför godkänner svenska politiker dessa skattefinansierade språkbytesskolor, när inget annat lands politiker gör det??


https://www.dagensarena.se/innehall/kommuner-ko-engelska-skolan/ 

Ökat betyg för JAK Medlemsbank i Fair Finance Guide.

Fair Finance Guide granskar hur stor hänsyn banker tar till klimatet, mänskliga rättigheter och andra hållbarhetsfrågor när banken investerar och lånar ut pengar. För 2019 höjer JAK Medlemsbank sitt betyg till 95 %, något vi är mycket stolta över!

För att läsa mer om granskningen och se resultaten på granskningens alla delar, läs mer via denna länk. 

Få betalt når du stiller ut !

Norske kunsthåndverkere:

Utstillingsvederlag er pr. i dag eneste økonomiske kompensasjon man har krav på når man stiller ut i et statlig støttet visningssted. Ofte får kunstnerne ikke utbetalt det de skal ha ifølge avtalen fordi visningsstedene har trang økonomi og nedprioriterer sitt ansvar overfor kunstnerne.

I NK jobber vi strategisk, langsiktig og hardt med å styrke kunsthåndverkernes økonomi. En ny avtale om rimelig vederlag for å låne ut egne verk og honorar for arbeid med utstillinger, er høyt prioriterte saker. Siden 2017 har NK sammen med NBK og FFF vært i forhandlinger med regjeringens representanter i Kulturdepartementet for få en utstillingsvederlagsavtale på plass som både er i tråd med dagens kunstnerpraksis og mer rettferdig med hensyn til kjønn og alder. Rett til rimelig vederlag er nedfelt i åndsverkloven. Alle statlig støttete visningssteder har plikt til å betale kunstnere som stiller ut et økonomisk vederlag for å vise kunstnerens verk offentlig over en viss periode. Penger til dette bevilges fra staten over driftsbudsjettene til visningsstedene. I slutten av oktober fikk vi beskjed fra Kulturdepartementet at de ønsker å behandle utstillingsvederlagsavtalen i Kunstnermeldingen som kommer i desember og at de derfor ønsket en pause i forhandlingene. Vi går ut fra at de vil se på ordningen i sammenheng med alle vederlagsmodellene for de ulike kunstfeltene i meldingen.

Inntil videre gjelder dagens avtale. Vi oppfordrer alle våre medlemmer som skal skrive utstillingskontrakt med et offentlig støttet visningssted om å ta kontakt med NK om de er usikre på noe når det gjelder utstillingsvederlagsavtalen og hva man skal forvente å få utbetalt.

NK har også i mange år jobbet for at kunstnere som stiller ut i statlig støttete visningssteder skal få utbetalt et honorar for utstillingsarbeid. Pilotprosjektet for utstillingshonorar er for lengst evaluert, og vi har sammen med NBK og FFF bedt om at ordningen styrkes med 66 millioner kroner for å gjøre institusjonene i stand til å honorere kunstnerne skikkelig. Vi ser at de rødgrønne partiene i tråd med våre råd har styrket utstillingshonorar betraktelig i sine alternative budsjetter. Vi regner derfor med en solid opptrapping av ordningen etter valget i 2021, om vi får et regjeringsskifte.

Det er videre viktig at kunstnere som stiller ut ber om honorar for jobben de gjør og at vi alle oppfordrer institusjonene til å kreve økte bevilgninger så de kan bli i stand til å betale kunstnerne skikkelig!
 

– Hanne Øverland, styreleder i NK –

Pål Einar Eilertsen.

Hei Sortland

Har fått med meg at diskusjonen har gått høyt på Sortland vedr både parkeringsavgift og julegatebelysningen.

Nå skal ikke jeg på noen måte gi meg ut på å si hva som er rett for Sortland, men jeg kan, etter å ha drevet butikk i Tromsø sentrum i over 30 år, si litt om hvordan dette har blitt løst her på berget, og må vel også kunne bekrefte at man i stor grad etter hvert har lyktes her oppe i «Nordens Paris». Og jeg skriver her fordi jeg i hjertet fortsatt tildels er både Vesteråling, Sortlending- og naturligvis Sigerfjording.

---------------------------------------------------------------------------

Parkeringsavgift:

Er i Tromsø en selvfølge. Tror heller ikke noen i handelsstanden vil tilbake til gratis parkering fordi da fyller «snylterne» de verdifulle plassene.

En regulert ordning med brukerbetaling er for lengst akseptert som den absolutt beste måten å gi flest mulig tilgang til sentrum. Kort- og litt lengre tid, du betaler ifht behov, og så er det gratis parkering etter et gitt klokkeslett. F.eks 16-17.00. Da stimulerer man også til senere handel. Inntektene (en ikke ubetydelig sum) kan jo også naturligvis brukes til noe.

Utfordringen for akkurat Tromsøs del er kanskje at det er for få plasser der man faktisk kan betale for parkering ute i «fri-luft». Altså overflateparkering.

Fjellanlegget (i Tromsø sentrum) som bare ligger noen hundre meter (rett inn i fjellet) har meget stor kapasitet og blir dessverre litt for lite brukt, men dette vil endre seg ettersom sentrum fortettes. Har Sortland plass noen meter unna sentrum så er mitt tips at logistikken er mulig å løse, og folk flest skjønner at man ikke alltid kan parkere 2m fra den butikken man vil inn i.

---------------------------------------------------------------------------

Julegatebelysning:

For noen år siden gjorde de viktige aktørene i byen en evaluering, utfordret kommunen og konkluderte med at noe måtte gjøres. Det stod dårlig til i sentrum.

Da dannet man endelig Tromsø Sentrum AS som igjen er eid av Tromsø Næringsforening (66,67%) og Tromsø Kommune (33,33%).

Partene forpliktet seg til å aktivt jobbe for å «ta handelen tilbake» til sentrum ettersom en flerårig enorm lekkasje til kjøpesentrene utenfor sentrum (med bl.a gratis parkering) faktisk truet «et levende sentrum» der kun serveringsstedene med kveldsåpent kunne overleve.

Altså: spøkelsesby på dagtid – men full rulle på kveldstid.

For: det ønsket selv ikke kjøpesentermiljøet, som igjen naturligvis er fullstendig avhengig av til-flyt av både nye kunder, turister, regionen og landsdelens gjester-hele tiden.

Og da ble det en åpenbare konklusjon: vi må styrke begge deler, og da dannet man altså TROMSØ SENTRUM AS. Og noe det første dette nye selskapet gjorde var å investere i ny julegatebelysning, og dette er kanskje noe av det sterkeste symbolet vi pr i dag har å vise frem til vinterhungrige turister - særlig i høst- og førjulstiden.

Og både turister og lokalbefolkning elsker dette, og symboleffekten er stor. Se selv, og kostnaden er faktisk marginal pr medlem - og fordi vi er flere.

ALLE som driver business i sentrum MÅ være med. ALLE gårdeiere MÅ være med. Kommunen MÅ være med. Og prisen/beløpet varierer etter både omsetting og m2.

Men totalt blir det samlet inn en til dels meget stor sum som utelukkende skal gå til å «utligne bildet» og sørge for at Tromsø som destinasjon totalt sett styrker seg. Uke for uke, mnd for mnd og år for år.

Det er ansatt proffe folk for å ivareta selskapet, utvikling og ambisjoner og Næringslivet har nå en åpenbar enorm drahjelp i denne konstellasjonen. Byen flommer nærmest over av tilreisende, og som næringsdrivende selv har jeg faktisk ikke lenger noen måneder som dupper drastisk eller nevneverdig. Endringen de siste fem årene er helt dramatisk.

-Ja, man må "yte for å nyte", og ingen næringsaktører kan lenger vri seg unna slik som det altså var en sterk tradisjon for tidligere. For det er alltid noen som ikke ønsker å bidra til felles interesse uavhengig av inntjening. Sånn er det bare.

Jeg håper virkelig at den tradisjonelt sterke handelsstanden på Sortland ser viktigheten av å «løfte i flokk» og med dagens estimat for «fremtidens Nord-Norge» så må man trolig melde seg på nå for å være «klar til de neste kundene». Og de står iflg alle prognoser nærmest i kø. Og da er bare spørsmålet: er vi i de NN-regionene klare?

Julehilsen, Pål E Eilertsen

Vi som solgte landet.

Morten Strøksnes skrev i 2017:


OPPDRETTSGIGANTEN CERMAQ 

ble i fjor høst solgt til Mitsubishi Corporation. 

Staten har, ifølge Klassekampen, tatt 3,4 milliarder kroner 

i utbytte fra Cermaq. 

Mitsubishi fikk kjøpe hele greia for 5,4 milliarder. 

Mens staten solgte Cermaq til Mitsubishi, 

har Oljefondet investert 13 milliarder kroner 

i det samme japanske gigantkonsernet. 


Dr. Jekyll selger mens Mr. Hyde kjøper. 

Slik fungerer den norske schizofrenien.

"Hvis Mitsubishi Corporation vil kjøpe Statskog, kan vi tilby dem å få Dovrefjell med på kjøpet. For pengene kan vi kjøpe oss et par skyskrapere i Tokyo."

I LØPET AV DE TRE SISTE TIÅRENE har det skjedd et avgjørende skille i vår historie. Norge er blitt rikere enn knapt noe land har vært noen gang. Vi har nå så mye penger oppspart at vi ikke vet hvor vi skal gjøre av dem. Mesteparten benyttes til å kjøpe utenlandske aksjer og eiendommer. Ofte investeres pengene i moralsk tvilsomme prosjekter. Avisene skrev før jul at Oljefondet har investert en halv milliard i indiske atomubåter.

SAMTIDIG MED at pengene tyter ut av den norske pengebingen, pågår det forunderlige eierskifter her hjemme. Her handler det ikke om å kjøpe, men å selge. Statlige institusjoner, infrastruktur og naturressurser privatiseres eller delprivatiseres som om de var i ferd med å utgå på dato.

Internasjonalt utgjør vi en liten gruppe rentenister som ønsker å høste fruktene av andres arbeid. Nasjonalt ser vi et mørkt speilbilde av den samme prosessen.

FJORÅRETS KANSKJE MEST OMTALTE BOK var Thomas Pikettys «Kapitalen i det 21. århundre». Han beskriver hvordan en global overklasse overtar en stadig større del av verdiene som skapes. De ideologiske vindene har skapt et mildt klima for kapitalen, og motvind for kollektive løsninger eller mekanismer som begrenser kapitalens vekst og utfoldelse. Resultatet er at rikdom samles på stadig færre hender. Skal du gjøre det riktig godt, må du skaffe deg rike foreldre du kan arve.

Hele moderniteten handlet om forsøket på å frigjøre oss fra nettopp dette.

PIKETTY BESKRIVER ALTSÅ en historisk utvikling der en liten gruppe mennesker får kontroll over stadig mer av verdiskapningen. I Norge skjer det samme, men oljerikdommen, og den økonomiske hjernerystelsen den har påført oss, har til nå overskygget denne prosessen. Men det foregår en massiv overføring av verdier fra oss som kollektiv, til private interesser. De som skulle beskytte statens verdier fungerer som medsammensvorne på innsiden.

LA OSS TA NOEN EKSEMPLER. I fjor gikk det tidligere statlige eiendomsselskapet Entra på børs. Selskapet kontrollerer offentlige bygninger til en verdi av 23,1 milliarder kroner, ifølge Dagens Næringsliv. Mange generasjoner nordmenn har ved arbeid og skattepenger, i gode og harde tider, bygget opp disse verdiene.

Privat eierskap er et mål i seg selv.

Etter at staten slapp taket i Entra, ble alle samfunnsmessige og kollektive hensyn er radert ut av ligningen.

Ingen av oss ville solgt boligen vår, for å leie det tilbake fra den nye eieren. Det blir ikke smartere når staten gjør det.

OPPDRETTSGIGANTEN CERMAQ ble i fjor høst solgt til Mitsubishi Corporation. Staten har, ifølge Klassekampen, tatt 3,4 milliarder kroner i utbytte fra Cermaq. Mitsubishi fikk kjøpe hele greia for 5,4 milliarder. Mens staten solgte Cermaq til Mitsubishi, har Oljefondet investert 13 milliarder kroner i det samme japanske gigantkonsernet. Dr. Jekyll selger mens Mr. Hyde kjøper. Slik fungerer den norske schizofrenien.

DE STØRSTE OG MEST LØNNSOMME statlige foretakene har for lengst fått private eiere. Den sittende regjeringen har solgt, eller er i ferd med å selge Mesta, Flytoget, jernbaneselskapet Baneservice og mye mer. Næringsminister Mæland vil at statens skal selge seg ut av bedrifter som SAS, Telenor og Kongsberg. Selv gladkapitalisten Petter Stordalen uttrykte forvirring rundt logikken for noen måneder siden: «Jeg forstår ikke iveren etter å avvikle statlig eierskap for å investere på amerikanske børser.»

HVORFOR SKJER DETTE? Staten trenger virkelig ikke pengene. Salgene er som regel ikke lønnsomme på lang sikt. Statlig eierskap har som regel fungert godt, og resultatet av salg er ofte at utenlandske interesser tar over – ifølge økonomiprofessor Einar Lies nye bok «Staten som kapitalist» (skrevet sammen med Egil Myklebusts og Harald Nordvik, eks-sjefene i henholdsvis Hydro og Statoil).

Motivet bak overføringen av rikdom fra oss til dem er ideologisk. Privat eierskap er et mål i seg selv.

JENS STOLTENBERG LEDET AN i privatiseringen av det offentlige. Han ville være en norsk Tony Blair, noe han ikke snakker høyt om lenger, siden Blair har pådratt seg et katastrofalt ettermæle. Når ikke engang Ap fører det som en gang var kjent som arbeiderpartipolitikk, kan man vanskelig forvente at Høyre skal gjøre det.

Evigvarende naturressurser er i ferd med å bli overført fra oss som fellesskap til private eiere.

Høyre har alltid vært bedriftseiernes parti. Regjeringen viser da også stor kreativitet for å åpne statens pengebinge for kapitalen. Nå skal også private investorer få subsidier av staten til å drive gårdsbruk. Velferdsindustri er allerede landets mest ekspansive bransje. På inntektstoppen rundt om i det ganske land ligger de som driver offentlig virksomhet i privat regi, alt fra barnehager til eldrehjem. For vi er blitt privatiserte fra vuggen til graven

BORTFALL AV ARVEAVGIFT og kutt i formueskatt er bare glasuren på kaka. Det er langt mer alvorlig at vi gir fra oss selve kaka. Evigvarende naturressurser er i ferd med å bli overført fra oss som fellesskap til private eiere, i irreversible prosesser som kommer til å svi når oljealderen tar slutt – noe mange mener skjedde i fjor. Kraftselskapene og fossefallene er for lengst solgt. Næringsministeren vil nå selge Statskog, som eier en femtedel av Norge og er landets største grunneier. Kanskje Mitsubishi Corporation er interessert. Vi kunne tilbudt dem å få Dovrefjell med på kjøpet. For pengene kan vi kjøpe oss et par skyskrapere i Tokyo.

HAVET, SOM ÅPENBART er vår viktigste ressurs, også etter at oljeeventyret er over, skal også børsnoteres. Men det er et kapittel for seg.

ELEKTRIFISERINGEN AV NORGE = ENORM VINDKRAFTUTBYGGING ?

Bruken av fossil energi øker, klimagassutslippene øker
og det er ingen mulighet til å forhindre en temperaturøkning
på 3-4 grader i løpet av 80-100 år

Odd Handegård:

Konserndirektør for energi i Hydro, Arvid Moss, som jeg kommenterte et intervju med for ei uke siden, ser ut til å ha fått ganske bred oppslutning for sin vindkraftanalyse på energinettsteder som i prinsippet skal informere oss om forhold i bransjen, men som i praksis hiver seg over tvilsomme teorier og hypoteser fra vindkraftvandalene for å gjøre teoriene selvfølgelige, uunngåelige – og «logiske». Denne gang er det nettavisa enerWE som med utgangspunkt i intervjuet med Moss snur opp ned på virkeligheten og spår en nødvendig utvikling uten at utviklingen debatteres eller vedtas. Mange relevante vedtak fattes andre steder enn i Stortinget og i Norge. Ifølge enerWE «skal samfunnet elektrifiseres» noe som «vil føre til høyere strømforbruk». Basta og punktum.

Hos Moss og enerWE tas elektrifiseringen av Norge som gitt, og ikke bare det – det er ikke småtteri hva elektrifiseringen skal dreie seg om. Først skal all fossil energi erstattes av fornybar elektrisitet, og dernest skal omtrent hva som helst som kan tenkes av unyttige arbeidsplasser etableres – jo mer strøm de trenger, desto bedre. Det første vil angivelig kreve inntil 80 TWh og det andre et unevnt TWh-tall som kan bli betydelig om man slipper de internasjonale datasentrene løs i Norge. Her er det åpenbart ikke snakk om noen form for styring, og slett ikke om energieffektivisering og «sparing». https://enerwe.no/kommentar-vindkraft/uten-vindkraft-er-norge-avhengig-av-stromimport/342064

Og dette er ikke det minste rart, fordi bransjen for lengst har regnet ut at det eneste som kan gjøre utbygging av vindkraft i Norge «nødvendig», er at man klarer å konstruere et kraftunderskudd i Norge der mye av vannkrafta benyttes til unyttige formål og unyttig vekst, og der ustabil vindkraft til norske husstander er en del av løsningen. Det haster altså iføge vandalene å få de planlagte eksportkablene til EU på plass, mest mulig elektrifisering av sokkelen realisert og mest mulig av elbil- og elbåttansporten i drift, slik at norske kommuner – som trolig er eneste instans som kan stoppe vindkraftutbyggingen – kan bli stilt overfor et fait accompli: Man har ikke noe valg dersom «ekstremelektrifiseringen» uhemmet får lov til å velte inn over oss. Jeg har ikke et bedre uttrykk for denne strategien – den er ufattelig sleip.

I prinsippet kan man sikkert tenke alternativt. Når kraftunderskuddet i Norge nærmer seg og vindturbinene står stille, kan man i prinsippet naturligvis instruere Statnett om å redusere eksporten av kraft til EU, redusere strømtilførselen til Nordsjøen, dvs. produsere mindre olje og gass eller be folk flest om å sette elbilen i garasjen noe uker eller måneder om vinteren og våren. Mange vil nok tippe på at det er vesentlig mindre sannsynlig at slike alternativer velges enn at det etter hvert vil bli bygd minst 4.000 vindturbiner i Norge. – Vi får se hva kommunene gjør – de kan komme til å få et vanskelig valg.

Jeg har gjentatte ganger tidligere skrevet at fullelektrifisering av Norge verken er fornuftig eller mulig. Dersom Norge bruker i underkant av 20 TWh på elektrifisering, vil vi nå alle fornuftige mål. Hadde alle land gjort noe tilsvarende, kunne «klimakrisen» snart vært avlyst. Men dessverre ser ikke verden slik ut. Bruken av fossil energi øker, klimagassutslippene øker og det er ingen mulighet til å forhindre en temperaturøkning på 3-4 grader i løpet av 80-100 år (hvis klimaforskerne har rett).

Alle ansvarlige internasjonale energi- og klimaorganisasjoner er enige om at verden er på vei i feil retning. Det lille spørsmålet mitt er derfor: Hvorfor i all verden skal Norge rasere resten av det vi har igjen av forholdsvis urørt natur, når resten av verden gi blaffen i klimaspørsmålet (og når det er norske strømkunder som skal finansiere det «overskuddet» bransjen overfører til diverse skatteparadis).

Her er min forrige kommentar til intervjuet med Arvid Moss, Hydro:

https://www.facebook.com/groups/1381924528488558/permalink/3088252911189036/

Torgny Domeij:

Bensindrivna bilar drivs med spillt blod från oljekrigen.. och elfordon pressar luften ur dessa barns kroppar.. Det är den politiska ekonomi vi alla lever av och inuti.. Kriget mot naturen, planeten och alla levande varelser.. Mer "tillväxt" löser inte denna motsägelse.. själva himlen gråter över vår dumhet.

Why "Black Friday" ?

Why english in Norway ???

Black Friday has suddenly become more of a Black Week and even more so with the newest ploy Singles Day urging people to consume more earlier every year. This is not ok!
We need to consume less, not more and both smarter and more sustainable. That is why I say no to Black Friday and all the other days that urge us to consume without thought and instead incourage people to; fix their stuff, buy second hand and think before you buy!

Niklas Sjögren:

Vi står inför en stor ojämnlikhet mellan rika och fattiga, ju större denna ojämnlikhet ju mer ostabilit blir styret tills en revolution tillslut bryter ut när de fattiga inte längre har något att förlora. Jag tror att man måste genomföra ett antal olika reformer för att kunna klara av de miljöproblem vi står inför och jämna ut skillnaden mellan rika och fattiga. Vi kan konstatera att vi försökt sedan 1970-talet att låta marknaden ta hand om problemen, likaså har vi försökt att jämna ut och lösa problem med skatter.

Våra nya demokratiska rörelser måste förstå hur skatt inte löser några problem utan det leder till en korrupt stat som lever på det man har sagt att man vill bekämpa. Vi står mellan två ytterligheter, kapitalism och socialism där kapitalismen inte vet hur man ska fördela rikedomar medan socialismen inte vet hur man skapar den. Vi står mellan dessa ytterligheter, båda har viktiga tankar att föra fram. Dessa måste balanseras och man måste ta in att valutans värde inte är fast, den har egentligen inget eget värde.

Det finns sina förklaringar till att marknaden inte kunnat lösa miljöproblemen, en del är att vi passiviserats som konsumenter vilket gör att vi som konsumenter inte varit en stark drivkraft för att ställa om marknaden. En annan del är att det hela tiden funnits ett ekonomiskt vinstintresse av att exploatera miljöproblem och inte att åtgärda dem.

Detta har förstärkts av det faktum att marknaden inte är fri utan ett oligopol av de största företagen och bankerna. Den är fri så tillvida att en riktigt revolutionerande idé kan vända upp och ner på maktbalansen. Storföretag kan gå i konkurs, även banker kan gå i konkurs men eftersom de blivit så stora så har de blivit "too big to fail".

Det gör att vi dels låter systemet hållas när det egentligen borde ruskas om. Vi borde förstå att för att marknaden ska kunna vara fri så kan man inte skydda och favorisera företag. Ett första steg är att företag får betala den riktiga kostnaden för deras produkter istället för som idag när de har möjlighet att externalisera sina miljökostnader. Det kommer givetvis leda till att vissa företag går i konkurs, kanske är det många företag som går i konkurs. Det är en anpassningskostnad som vi måste ta.

Det finns inget självändamål att hålla ohållbara företag vid liv, tanken är att föra tillbaka ekonomi och ekologi till deras gemensamma bas. Ett ekologiskt ohållbart företag är ett ekonomiskt ohållbart företag, när vi håller dessa ekologiskt ohållbara företag vid liv så dröjer vi med en omställning som vi som samhälle skulle ha gjort redan på 1970-talet.

Man kan såklart argumentera att det ligger hos konsumenternas ansvar att ta hela ansvaret att inte efterfråga produkter som är miljöskadliga men vi vet att konsumenterna inte tar det ansvaret och förmodligen inte kommer ta det ansvaret. Man ska inte förringa den makten vi har att vi kan styra över vad som efterfrågas. Vi kan därför inte avsäga oss vårat individuella ansvar men det är inte hela svaret utan en annan viktig del att ta sitt politiska ansvar.

För att låta företagen ta den riktiga kostnaden och inte externalisera miljökostnaderna så måste man lägga på en avgift eller en skatt, den stora frågan följer vart den valutan ska gå till? Risken är att vi får ett välfärdssamhälle som bygger på miljöförstörning. Även när vi vill kan vi inte få ett sådant system att bli miljövänligt utan det kommer alltid på ett undermedvetet sätt försvara miljöförstörelsen.

Men för att motverka det så kan man fördela ut dessa miljöskatter till folket genom att betala tillbaks allt lika fördelat på varje person. Om syftet är att det ska gå tillbaks helt till folket så föreslår jag att det inte kallas miljöskatter utan miljöersättning. Då blir det tydligare, det är ingen skatt som finansierar statens verksamhet utan en ersättning som betalas av de som skadar miljön till dem som drabbas av konsekvensen, iaf på nationell nivå.

Detta ordval är viktig för att kunna få med sig gröna inom den frihetliga högern, kan man argumentera med non aggression principle så får man med även dem. Kallar man det för skatt så triggar man deras "skatt är stöld" men kan man argumentera att miljöersättningen inte betalas till staten och enligt en schablon betalas automatiskt ut jämt fördelat till alla.

Ska vi tänka på vad som händer globalt så måste vi även införa denna miljöersättning även på importvaror, annars så uppstår en dubbelmoral när svenska företag blir utkonkurrerade av utländska företag och vi köper importvaror med sämre miljöaspekter istället för de svenska med bättre miljöspekter. Importersättningen agerar den som en enkelriktad tullavgift som betalas tillbaka till andra, den stora frågan är bara till vem?

Det är trots allt ett nationalistiskt system vi kommer att införa vilket gör att det borde gå till folket men moraliskt borde ersättningen gå till hela jordens befolkning, oavsatt land. Det stödjer de fattiga i världen. Men att betala det till alla i världen kräver som sagt att globalt system där en hög solidaritet måste finnas. Ett globalt centraliserat system leder till en ny elit som måste styra auktoritärt. risk att det bli tyranniskt och auktoritärt.

Både kapitalism och socialism funkar som bäst när de är decentraliserade. För att kapitalismen ska kunna vara decentraliserat så måste man låta företagen gå i konkurs, inget företag är för stort för att inte gå i konkurs. I Sovjetunionen var tanken att det skulle styras av små lokala råd, det är en del av namnet unionen av socialistiska rådsrepubliken. Man kan se dessa råd som demokratisk lokalt självstyre, tanken är nästan libertariansk i sin natur.

Oavsett vilket framtida system vi ska ha så måste det vara ett decentraliserat system vilket tillsammans med avsaknaden av globalt solidaritet gör att det kommer vara ytterst svårt att få stöd för ett globalt system för miljöersättningar och därmed kan det vara svårt att hitta stöd för att betala till hela jordens befolkning. Även om man skulle kunna hitta det stödet så är motparterna okända, betalar man till länder så stödjer man någon elit någonstans.

Det kommer då öka risken att konspirationsteorier sprids, där en stor misstro mot detta system för betalning till auktoritära regimer, det är av samma skäl bidrag till utvecklingsländerna ses med misstänkta ögon. Jag ser dock att det finns en risk att man får ett system som bygger på ökad konsumtion för folks välfärd. Det är svårt att helt utesluta den risken. Nästa stora reform är att man förbjuder banker att låna ut valuta som de inte har, dvs man tar bort deras monopol att skapa ny valuta genom lån.

Det leder till att banker och företag börjar gå omkull. Det leder till att folk inte klarar av att betala sina lån. Istället för att Kronofogden ska jobba åt banker för att kräva in så borde man använda Kronofogden till att skriva av privatpersoners skulder. Detta leder till att en ny våg av banker och företag kollapsar. Vi lever i kollapsen av ekonomisk tillväxt som begrepp, samhället har bara inte velat erkänna det.

När företag kollapsar så kommer folk att bli arbetslösa, det gäller att hjälpa till och stödja dem. Det gäller att hjälpa de svaga i samhället när vi låter banker och företag kollapsa. Jag har inget svar på hur, kanske med landreform, kanske med basinkomst. Det troligaste är en kombination av både basinkomst och landreform. Jag är säker på att vad vi än väljer så tror jag att vi får leva med att hyperinflation blir konsekvensen. Jag tror man får lösa konsekvenserna av att låta ekonomisk tillväxten kollapsa när man ser dem eftersom det är svårt att förutse konsekvenser.

Men jag tror man måste ha is i magen och låta det kollapsa, det är också en enkel sak att genomföra bara förbjud banker att låna ut valuta som de inte har så sätter man igång det. Lösningen med basinkomst, som är den socialistiska idén av medborgarlön, är något som behöver debaterad så vi vrider och vänder på om det är en bra lösning för att hjälpa de svaga. Allt beror på hur det utformas.

Det finns risk för att basinkomst blir en sorts statssubventionerad konsumtion. Långt viktigare blir att införa någon reform som fungerar som att lösa ut lån och krediter, men även det måste göras på rätt sätt för att inte leda till ökad konsumtion. T.ex genom att förbjuda banker att låna ut valuta som de inte har. Hur kommer man ifrån att inte medborgarlön, förlåtande av skulder osv leder till en ökad konsumtion?

Som jag ser det är dessa några av flera reformer som måste till för att en revolution ska kunna undvikas, man skulle kunna se dessa reformer som en icke-våldsrevolution, det är kanske fördelen av att skillnaden mellan rika och fattiga är baserade på imaginära värden, man behöver inte ta ifrån de rika något utan allt som behöver hända är att de imaginära värdena går mot noll. De som faller tyngst är de rika eftersom de är vana att luftslottet var verkligt.

Utan dessa reformer tror jag att vi kommer att få en klassisk våldsam revolution med mycket lidande. Det finns någon sorts längtan i mig att hitta en lösning som minskar lidande och skillnaderna mellan rika och fattiga skapar onödigt lidande, de svaga i samhället har som svårast att hävda sig. Deras frustration leder till kriminalitet som ger snabbt rikedomar och status men också lidande, både för dem själva och andra i samhället.

Kommer vi erkänna för oss själva att göra som vi alltid har gjort har misslyckats? Att både att låta marknaden lösa det och att skatter ska lösa det har misslyckats? Vi behöver vishet men kommer våra demokratiska rörelser ta fasta på vishet eller kommer de styras av känsla?

Lite kommentarer från mig i en diskussion angående att Miljöpartiet de gröna föreslagit att man bör bygga nya städer.

Skrivet 2017:

i Fäjsbok-gruppen: Miljöpartiets stadsbyggnadsnätvek.

Mika: En fördel med att bygga en helt ny stad från grunden kan vara att man kan anpassa staden till cykling och kollektivtrafik.Byggandet kan ge plats till egna odlingslotter vid den egna bostaden. Parker och gröna stråk kan läggas ut över hela staden. Med mera.

Paul Eskilsson: Och så får man anledning att bygga massor med ny infrastruktur! Nya gator, nya elledningar, nya reningsverk, nya skolor, nya äldreboenden, nya brandstationer, lååånga härliga avloppsrör mm mm. Tänk vad BNP ska växa! 

Mika: Ja det vore ju dumt att inte ge samma service i en ny stad som i en gammal.

Paul: Jepp. Och så slipper man återanvända och reparera den befintliga infrastrukturen i de gamla städerna också. Bättre att bygga helt nytt, det gillar tillväxten.

Mika: Samma tillväxt om man bygger i en befintlig stad,

Paul: Nej, det är ju just det som är poängen. Med förtätning och nya stadsdelar så kan du återanvända befintlig infrastruktur i högre utsträckning. Bygger du dessutom tätt mellan husen så sparar du på gator och ledningsnät. Plus att det blir enklare med varutransporter, cykel- och gångtrafik.

Paul: Med en ny stad så blir allting nytt. Och är det något som släpper ut klimatgaser så är det byggsektorn. Betong är en riktig miljöbov.

Mika: Ny stad = nya metoder. Ingen betong ( som i gamla städer till exempel. )

Mika: Läste redan på 1980-talet om en ny stad / stadsdel i det stora landet i väster, som helt byggt bort bilvägar och bilar. För att ta ett exempel på positiva möjligheter.

Paul: Det är ju ditåt vi alla strävar. Men vi är inte där än, byggsektorn kommer att vara en miljöbov länge än.

Det handlar om resursutnyttjande. Vi måste bygga, och bygga mycket, i dagens bostadsbrist. Då är det klokt att göra det där vi kan spara både pengar och miljö. Särskilt som vi har så många samhällen som verkligen behöver utvecklas, glesa miljonprogram som desperat behöver kopplas ihop med sina städer. Billeder som behöver förvandlas till stadsgator mm mm.

Mika: Det finns stora förbättringsmöjligheter. Befintliga städer / stadsdelar / och förorter kan förbättras väsentligt. Vettigt vore att återinvestera i befintliga byar i landet. Speciellt i Norrland där man utarmat hela bygder med centraliseringspolitik.

Mika: Dock bör man inte undvika att se de fantastiska möjligheterna i att planera en ny stad / stadsdel/ bostadsområde från grunden.

Paul: Där är vi eniga till hälften i alla fall. Vi har massor med samhällen som behöver dessa investeringar. Då är det dumt att exploatera jungfrulig mark i periferin, resurserna behövs bättre på annat håll.

Sedan vad gäller Norrland: Visst, om det är samhällen där det finns jobb och människor vill bo. Men inte bara för att du eller jag tycker att människor borde bo där.

Mika: Byggandet av nya samhällen / städer och återerövning av gamla städer och byar och samhällen ute i landet kan med fördel iverksättas. - Tillväxt-centraliseringen i Stockholm. Göteborg, Malmö med fler är negativ.

Mika: Detta ger oss helt andra möjligheter vad gäller smart klimatsmart boende. Miljösmart boende. Småskaligt boende. Lyckeligt boende för män i skor och kvinnor och barn.

Mika: All byggnation i befintlig by = tillväxt.

David Hammarsten: Eller mer korrekt: effektivt markutnyttjande/resursnyttjande och delningsekonomi

Mika: Delningsekonomi kan man utveckla i ett nytt område. Det är inte så att detta uppstår av sig självt eller endast i en befintlig stad som förtätas.

Mika: Hur utnyttja "marken" när familjer som bor i ett 100 våningar högt hus ( påbyggt från ett 20 våningar högt hus, for att effektivisera och utnyttja resurserna bättre ) vill ha sin egen odlingslott på 200 kvadratmeter med växthus i markplan ? Ännu knöigt ! Lättare att realisera i ett nytt område vill jag nog påstå ändå.

David: Det går alldeles utmärkt att nå UN-habitats lägsta rekommenderade täthet med hus kring 4 våningar. Då måste du ställa husen ganska nära varandra, men intima gator, mellan slutna kvarter med genersösa gårdar funkar. Bygger vi mellan existerande hus så kan vi ge en fin inramning av såväl gata och gård. et lyfter existerande områden. Bygga nya städer är att blunda för den stad vi har. Och att bygga dessa nya städer där det föreslås är att be om fler bekymmer.

Mika: All byggnation i ny stad = möjligheter att planera efter dagens kunskap angående miljö och andra effekter av boende.

David: Eller mer korrekt: ökat mänskligt fotavtryck i orörd/potentiellt orörd natur.

Mika: Det finns begränsningar i hur mycket och hur tätt man kan bygga i städer och hur villig man är att se de fantastiska möjligheter som finns i att bygga nytt i ett nytt område.

David: Det finns begränsningar men vi är inte där, även om ett fåtal stadsdelar i Sverige inte mår bra av förtätning. Och när det gäller dagens kunskap så säger den att vi bör utveckla de glesa stadsdelar vi har.

Mika: De hela verkar bero på vilka förutsättningar som man lägger i detta. En annan person som menar förtätning av städer är lösningen framhöll att betong inte är bra för klimat och miljö. Därav skulle det vara fel att bygga nya städer. - Jag framhöll då att nya städer inte bör byggas enligt gamla metoder. - Tvärtemot enligt all kunskap vi besitter. Således kan man bygga nya hus i trä och inte använda betong.

Mika: Dagens kunskap - utgår ifrån några fastställda förutsättningar. Så om det är bra för miljö och klimat och annat är avhängigt av hur man föreställer sig att , husen byggs, hur människor ska bo, hur människor ska transportera sig och hur ofta, vad de ska äta och var det ska odlas, med mer.- Således är det beräkningar enligt en given modell som ligger till grund för påståendet att "förtätning i städer" är det bästa vi kan företa oss vad gäller stadsplanering och långsiktigt hållbart boende.

David: Vi ska bygga nya hus i trä. Mellan existerande betonghus.

Mika: Ja det är ju bättre att bygga i trä.

Tina Wallenius: Ytterligare en fördel är att man kan planera utifrån dagens trafikslag och vilket utrymme de tar och kunskap om vad som skapar en god social miljö, som en bred gångbana vid den soliga cafesidan av vägen. Och samhällets kulturutbud i busstationen dit elbussen kan köra in i huset på hållplatsen under regn och rusk. Man kan låna en bok eller läsa en tidning under bytestiden. Istället för att med skohorn klämma in allt i befintliga miljöer där parkytor och skog är viktiga för rekreation bland redan stressade stadsbor.

MIka: Ytterligare en fördel är att man kan planera utifrån dagens trafikslag och vilket utrymme de tar och kunskap om vad som skapar en god social miljö, som en bred gångbana vid den soliga cafesidan av vägen. Och samhällets kulturutbud i busstationen dit elbussen kan köra in i huset på hållplatsen under regn och rusk. Man kan låna en bok eller läsa en tidning under bytestiden. Istället för att med skohorn klämma in allt i befintliga miljöer där parkytor och skog är viktiga för rekreation bland redan stressade stadsbor.

Mika: Vi vill peka på att en annan väg än mer förtätning är möjlig. Storstäder växer inte av någon naturlag. Det frodas därför att vi väljer att investera och utveckla här. Vill vi ligga steget före i planeringen av en hållbara utveckling behöver vi släppa en kortsiktig föreställning om hållbara städer, och istället planera för ett hållbart samhälle. Det innebär att vi behöver omdirigera investeringar, bostadsbyggen och jobbtillfällen till den svenska landsbygden.

Orden nedan är Varis Bokalders, arkitekt och kunnig i hållbar samhällsplanering;

”Rent geografiskt så är ju Sverige fantastiskt. Det finns hur mycket yta som helst att utveckla, istället för att fortsätta förtäta Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi har otroligt bra förutsättningar att föda fler än vi gör idag. Med hjälp av Mälarbanan till exempel skulle man kunna knyta ihop jordbruket med mindre städer som Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna, Arboga, Köping, Västerås. Med hjälp av nätverksindelning istället för stadsplanering skulle man kunna lyfta hela Sverige, och på så vis disponera odlingsbara ytor på mest resurseffektivt sätt.”

Staffan Schartner: Huvudproblemet i Sverige är att även de mest tättbefolkade delarna är så sanslöst glesa, ett kopiöst slöseri med värdefull mark och en stor generator av resande.

Tina: Vi skulle behöva en regional nätverksplanering, som stöttade kommunerna i att planera för att kollektiva transportsätt överbryggade vändplatser vid befintliga kommungränser. Och att mindre samhällen längs dessa förtätades så att bussarna kan få underlag för en rimlig trafiktäthet.

Mika: Helt riktigt. Göteborg, stor stad, järnväg och väg till Varberg, mindre stad, väg för buss och bil till Tvååker mindre samhälle, skolbuss till Sibbarp ännu mindre bygd. Byggnation sker här i stor grad i Göteborg och Varberg, i viss grad i Tvååker, och i nästan ingen grad alls i Sibbarp. Genom att också bygga ut bygderna, det vill säga småorter som Sibbarp med bostäder och att myndigheter ser till att service som förskola, skola, matbutik med post, och annat finns även i de små orterna är det en god politik för att möjliggöra för folk att kunna bo också i små orter, för det vill de, när de får frågan.

Tina: ett gott exempel på hur Halland kunde utvecklas mer hållbart, sexton bostäder till på en mindre ort är procentuellt sätt mer betydelsefullt än motsvarande i en större stad. Liknande skulle jag vilja se i norra Lilla Edet, Prässebo & södra Trollhättan, Sjuntorp/Upphärad. Så kan bussen gå över kommungränser och skolorna bibehållas, lärare flytta dit och bygden förhoppningsvis utvecklas något. Kanske kan fler få råd med bredband, då kostnaden är beroende av hur befolkningstätt

Mika: Nämligen.

MIka: Man ville lägga ned skolan i den lilla byn Sibbarp och flytta eleverna till det närliggande större samhallet Tvååker. Kommun-byråkraterna tyckte det var ett naturligt,vettigt och nödvändigt beslut. - Stora protester från föräldrar i Sibbarp, dock, och efter förhandlingar kom man fram till att det gick lika bra att bussa ungar FRÅN Tvåkker TILL Sibbarp som vice versa ! - :) Bevara och utveckla bygderna och byarna i landet vårt.

Tina: tack för det vittnesmålet, hoppas på förbättring för Sibbarp