Yttrandefrihet

Tobias Hübinette:

"Ola Larsmo kommenterar den pågående svenska Koranbränningsdebatten i dagens DN:

"Den sista tiden har ett berömt Heinrich Heine-citat tumlat genom sociala medier: ”Där man bränner böcker, där bränner man snart även människor”. Det står skrivet i marken på Bebelplatz i Berlin, där de nazistiska studenternas bokbål brann 1933. Men det verkar inte vara lika känt att citatet faktiskt handlar om att elda upp koraner. Det är hämtat ur dramat ”Almansor” (1823), som utspelar sig i Granada runt 1500 – där muslimerna Almansor och Hassan bittert konstaterar att inkvisitionen bränt arabiska böcker (också vetenskapliga) och koraner.

Heine hade en mer närliggande händelse i tankarna: då tysknationalistiska studenter 1817 brände böcker av judiska (och franska) författare. Heine var inte muslim. Men född jude identifierade han sig med de muslimer som i reconquistans Spanien behandlats på samma sätt som landets judar. Hans perspektiv är vad som saknas i dagens svenska debatt.

Det är förstås löjeväckande att stater som Turkiet (världsrekord i fängslade journalister) och till och med Kina tar tillfället att kritisera Sverige för en väl tilltagen yttrande­frihet. Nu är det läge för autokraterna att sätta de ”liberala demokratierna” på plats – i toleransens namn. Situationen svämmar över av svart ironi. Men Sveriges bidrag till upplysningen ska vi inte bortse från: vi har världens äldsta tryckfrihetsförordning från 1766.

Samtidigt finns det i svensk offentlighet en underlig hållning till yttrandefriheten som sådan. Om någon uttryckligen säger sig utnyttja den genom att bränna koraner eller låta nazister demonstrera utanför en synagoga – så ska detta inte ifrågasättas, ty det sker i yttrandefrihetens namn, och då ifrågasätter man yttrandefriheten.

Det där är ett stort fett missförstånd. Att använda sin yttrandefrihet är att också säga ifrån när den används för att hetsa grupper mot varandra eller uttrycka förakt för minoriteter. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att den som i yttrandefrihetens namn argumenterar för att demokratins fiender har rätten att demonstrera samtidigt tar på sig ansvaret att då försvara de demokratiska värderingar som ifrågasätts. Att inte vilja lagstifta mot något är inte samma sak som att acceptera det.

Det är här det finns ett hål i svensk offentlighet: efter de röster som högt och tydligt säger vad de anser om Paludans och andras försök att skada det svenska samhället, trasa sönder den tillit som håller oss samman och stöta ut troende muslimer ur svenskheten. Var finns de opinionsbildare som säger att det är för jävligt det han och hans meningsfränder gör, när de vill splittra och skada oss alla? Om tillräckligt många markerar blir genomslaget för sådana som han betydligt mindre. Då behöver ingen ropa på nya lagar som sänker takhöjden. (De lagar vi har räcker för övrigt långt – allt beror på hur de tillämpas.)

Vi har ingen skyldighet att tiga för att respektera fanatikernas yttrandefrihet. Tvärtom. Det är yttrandefriheten som ska respekteras, inte allt den används till.

Den som kan något om yttrande­frihetens historia vet också hur nära den hänger samman med religionsfriheten. I Sverige var det bland annat de frikyrkligas protest mot konventikelplakatet som ledde fram till ökad pluralism, och därmed också till rätten att inte tro på någon Gud alls. Den som inbillar sig att man försvarar religionsfriheten genom att återinföra hädelse­paragrafer får bakläxa.

De som vill använda yttrande­friheten till att bränna böcker vet där­emot mycket väl vilken tradition de valt att ställa sig i. Det är alltid i intoleransens namn man bränner. Att förbjuda deras handlingar tjänar i längden deras agenda. Men var är alla andra röster, som skarpt gör klart vad de anser om brännarnas önskan att splittra och söndra? Var finns de som lika högljutt vill stå för det motsatta – det inkluderande och öppna samhället?

Problemet med den svenska yttrandefriheten är inte att den utnyttjas för mycket. Problemet är att vi utnyttjar den för lite."