Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver idag i DN om att den högerpopulistiska partifamiljen som har sin bas i den infödda majoritetseuropeiska arbetarklassen och lägre medelklassen med all sannolikhet är här för att stanna under överskådlig tid samt att det också går att benämna den som en nationalkonservativ dito och att den nuvarande trenden verkar vara att flera av dessa partier antingen återradikaliseras (såsom svenska SD just nu gör) eller att de konkurreras ut av än mer extrema partier (såsom italienska Lega som har konkurrerats ut av FdI).
I det gamla kommunistiska Central- och Östeuropa har den högerpopulistiska och nationalkonservativa partifamiljen i det närmaste kommit att dominera helt (med några få undantag) medan samma partifamiljs västeuropeiska företrädare ser ut att gå mot sitt bästa valresultat någonsin i nästa års EU-val mot bakgrund av att partier som tyska AfD, italienska FdI, spanska Vox, holländska PVV, österrikiska FPÖ, franska RN, belgiska VB och ett flertal liknande partier just nu "peak:ar" i opinionsundersökningarna och därmed har partierna ifråga tyvärr återhämtat sig "med råge" efter att tidigare ha förlorat mängder av väljare under pandemin och under det första (Ukraina)krigsåret.
”Högerpopulismen sågs länge som en tillfällig missnöjesyttring. Nu är det uppenbart att den är här för att stanna – och att begreppet nationalkonservatism bättre fångar dess ideologiska kärna.
I början av 2000-talet ägnades en hel del statsvetenskaplig energi åt att försöka förstå varför vissa länder hade drabbats av högerpopulism medan andra verkade slippa undan. Danmark, men inte Sverige. Frankrike, men inte Tyskland. Italien, men inte Spanien.
Tjugo år senare har verkligheten slagit undan benen för de förklaringsmodeller som erbjöds. Variationen mellan länderna är borta. I Tyskland är högerradikala Alternativ för Tyskland näst störst i opinionsmätningarna. I Spanien, som går till val senare denna månad, håller högerpopulistiska Vox ställningarna som landets tredje största parti. Den svenska utvecklingen är välbekant men också representativ för stora delar av Europa, där partier med ungefär samma ideologi, politik och retorik som Sverigedemokraterna samlar ungefär lika många väljare och till och från utövar inflytande över regeringspolitiken.
Det spelade alltså ingen större roll hur valsystemen var utformade, hur de etablerade partierna agerade eller om det, som i Tyskland och Spanien, fanns historiska erfarenheter av fascism. Efterfrågan på nationalkonservativa idéer och högerpopulistisk antietablissemangsretorik har visat sig vara ungefär lika stor över hela Europa.
Under lång tid dominerade föreställningen att högerpopulismen var en missnöjesyttring. Det är en sann bild så till vida att framgångarna bottnar i missnöje med den politiska inriktningen i respektive land. Men det är också en bild som i all sin trivialitet riskerar att leda till fel slutsatser. Högerpopulismen är ingen våg som har sköljt över det politiska landskapet för att sedan sakta sjunka undan. Mer sannolikt har vi bevittnat en permanent ommöblering av partisystemen, den största sedan demokratins genombrott. Nationalkonservatism – den rimligaste ideologiska beteckningen som förenar de flesta av dessa partier – äger i dag en lika naturlig plats i det idépolitiska landskapet som socialliberalism eller socialdemokrati.
Men behöver en stor förflyttning av väljarkåren leda till lika stora konsekvenser för systemen som helhet?
Trots likheter i såväl partiernas program som i orsakerna till deras framgångar är det slående hur olikartad utvecklingen blivit i olika delar av Europa. I Central- och Östeuropa är nationalkonservativa partier huvudansvariga för att demokratiseringen har stannat av eller i vissa fall även försvagats. Ungern och Polen har blivit de internationellt välkända exemplen, men till Fidesz och Lag och rättvisa närstående partier har med varierande framgång försökt sig på liknande projekt i Slovakien, Tjeckien, Slovenien, Bulgarien – ja i praktiken hela den postkommunistiska regionen.
Skillnaden mot 1990-talet och början av 2000-talet, när liberala, kristdemokratiska och socialdemokratiska partier, av egen kraft och under tryck från EU, framgångsrikt drev igenom rättsstatliga, marknadsekonomiska och demokratiska reformer, är dramatisk. En kleptokratisk elit, med påtagliga likheter med den gamla kommunistiska nomenklaturan, utnyttjar en populistisk och nationalistisk diskurs för att skyla över den systemhotande korruptionen.
I Västeuropa är det däremot svårt att belägga ens marginella försvagningar av demokratin till följd av de högerradikala partiernas framväxt. Visst finns här de som drömmer om radikala förändringar av demokratin men i praktiken har partierna använt sin maktställning till att påverka politikens innehåll snarare än dess form. En reformistisk pragmatism som står ganska långt ifrån den radikala retoriken men som ger resultat. Och som också har möjliggjort allt fler öppna dörrar till etablerade högerpartier.
Men även i graden av anpassning är variationen stor. Länge hängde de högerpopulistiska partiernas tillväxt samman med en gradvis moderering av budskapen och retoriken. Sverigedemokraterna är ett av flera exempel på extrema partier som har tvingats distansera sig från såväl sitt eget ursprung som radikala företrädare och fraktioner för att vinna inflytande. Den antisemitism som frodades i de här rörelserna på 1990-talet är i dag närmast utrotad. Så sent som för fem-tio år sedan var det en rimlig bedömning att den här utvecklingen skulle fortsätta. I dag ser vi snarare hur flera partier återradikaliseras, eller konkurreras ut av mer radikala alternativ."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar