Våra konceptuella sinnen
Den sista delen i avsnittet om våra sinnen ägnas åt sinnen som i denna kontext kallas för konceptuella, då själva sinnesintrycket ger en viss förståelse av det vi upplever. Vi börjar med örat, som behandlas mer utförligt, eftersom det konceptuella kan visas bäst på det. Sedan följer sinnen som först presenterades som sådana av Rudolf Steiner. De är inte så klarlagda än, men mycket intressanta inte minst då man kan öva upp dem precis som till exempel balanssinnet måste övas när barnet skall lära sig att gå. I den tidigare texten om värmesinnet, såg vi ett samspel mellan rumsliga och tidsliga funktioner. De högsta sinnena lever helt i tiden. I värmesinnet och upplevelsen av den egna kroppsvärmen kan vi uppleva befrielsen från våra subjektiva emotioner. Vi skall nu se hur de följande sinnena är ”rena” och oberoende av våra känslomässiga förutsättningar och ståndpunkter.
Hörselsinnet
Även om ögat och synintrycken dominerar vår föreställningsvärld, så är hörandet ännu viktigare för vårt liv i världen. Det är känt att förlusten av hörseln är svårare än förlusten av synen. En aspekt av detta är att vi nu inte bara talar om perception, utan även om konception. Det betyder att själva sinnesupplevelsen ger en viss förståelse för det vi förnimmer. Vi hör inte bara en klang utan den berättar också om det är silver eller brons som klingar.
Samtidigt sker ett viktigt steg i själva sinnesintrycket: det är rent, vi hör alla samma ton. Ända fram till seendet finns det individuella skillnader i upplevelsen av ett intryck. Även om vi ser på samma färg, ser vi inte exakt samma färg eftersom vi tolkar den med vår känsla. Känslan går att utveckla och förfina, men den är där, även om den inte är så stark som i till exempel smaken. Vi talar också om god eller dålig smak när det gäller färgsättning.
När vi hör något, är själva sinnesintrycket samma för oss alla. Det är därför en orkester kan stämma sina instrument på samma ton efter första fiolen, alla stråkar stämmer sedan sina instrument på rena kvinter. Till det använder de sina öron och det blir samma för alla, även om de stämmer individuellt och inte lyssnar till någon annan. Här lägger sig inte känslan i och ger sin egen tolkning av en kvint. Vi kan klart förnimma den som något som är eller inte är, en ren kvint. Detta möjliggör samspel på alla nivåer. Tänk bara på körsång!
Örat är ett nytt underverk bland organen och har en helt motsatt bildningstendens jämfört med ögat.
Djupt inne i klippbenet i skallen – kroppens hårdaste ben ligger i anslutning till balanssinnets båggångar den lilla hörselsnäckan liksom dold i en liten grotta. Den är omgiven av lymfa, men simmar inte helt fritt som balansorganet, utan sitter på den perifera sidan fast i klippbenets vägg. Inuti snäckans spiral finns en hud utspänd (basilarmembranet), som delar spiralen i ett övre (scala vestibuli) och ett nedre rum (scala tympani). Membranet är som längst upptill och kortast nertill.
Båda rummen är fyllda med en vätska som kallas perilymfa. Den liknar hjärnvattnet i sin sammansättning. I det övre rummet (scala vestibuli) bildas ett tredje litet rum som har sin bas på basilarmembranet och avdelas uppåt av en tunn hud (Reissner’s membran). Däri finns själva Cortis organ med sinnescellerna liksom en annan vätska som kallas för endolymfa och som närmast liknar vätskan i cellerna. Det är själva snäckgången. Över sinnescellerna finns en liten hudflik, som rör sig över cellernas små hårstrån i endolymfans vågor. En rad sinnesceller, bara en cell breda, ligger närmare centrum av snäckan hela vägen upp från snäckans bas till dess topp i en spiralform. Ytterligare en rad sinnesceller ligger lite längre ut mot periferin. Där är raden tre celler bredd. Allt är litet, hela snäckan är runt 1 cm i diameter, gången i snäckan är ca 3 cm lång med 23/4 vindlingar.
Där längst inne i snäckan, som alltså ligger djupt inne i kroppens hårdaste ben, förmedlas hörselintrycket. Benet är dessutom hårdast runt själva snäckan. Det är det enda benet i människan som nära nog inte har någon substansomsättning alls från 3-årsåldern. Det börjar bli till ben redan i 4:e månaden i embryonalutvecklingen.
Varför måste hörselorganet ligga djupt inne i benet som i en grav?
I andra till tredje veckan efter befruktningen består embryot av tre skikt eller groddblad: ett yttre som kallas ektoderm, ett inre som kallas endoderm och ett mellanlager som kallas mesoderm. Innerörat och balansorganet bildas först genom att lite ytterhud (ektoderm) stälps in och bildar en liten blåsa redan i vecka 4. Blåsan ”sjunker inåt” och bildar innerörat och balansorganet. Öronsnäckan (tillsammans med balansorganet) har alltså det yttre bladet som sitt ursprung. Den lilla blåsan omges av mesoderm, som senare blir till ben. Medan ögonen alltså växer framåt och utåt från mellanhjärnan, bildas örat utifrån och in. Längst in formar öronsnäckan en inåtgående spiral, medan balansorganet i början bildas ur en utåtgående spiral.
Sedan sker en inbuktning till, strax nedanför stället där öronblåsan har sitt ursprung. Denna inbuktning blir till den yttre hörselgången och det yttre lagret av trumhinnan, som är utspänd som ett litet gråsilvrigt skinn som stänger till hörselgången mot mellanörat. Inifrån svalget växer en slang mot vävnaden inne i benet och trumhinnan. Den kommer från endodermet, som är det inre groddbladet ur vilket tarmarna och de inre organen bildas. Det är alltså en slemhinna besläktad med tarmens som klär mellanörat och som också lägger sig på insidan av trumhinnan. Där emellan finns en del fina blodkärl som bildas ur mesodermet, liksom alla andra blodkärl i kroppen.
LÄS MER HÄR:
Våra konceptuella sinnen - Ytterjärna forum (ytterjarnaforum.se)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar