Om att svenskheten, vad det nu är, ska vara normen. När politiska principprogram med målsättningar om återgång till ”gemensamhetsskapande assimileringspolitik” där andra kulturer än majoritetens förväntas överge sina identiteter och ursprung kan bli faktisk regeringspolitik. Samma unkna idéer som låg grund till skallmätningar, språkutarmning och kollektivt skambeläggande.
Det kan bli vackra ord i kommande blåbruna regeringsförklaringar. Där Vi blir förpassade till Dom. De som inte passar in, de som inte är välkomna här, de som måste överge sig själva för att räknas. Likt grenarna på trädet som ska knäckas, där våra kulturer till löv sakta sakta torkar ihop och dör stilla i vinddraget från ung svenskarnas sångkörer av sha la la la la och oreflekterade glada liberaler som viftar med sina prideflaggor som en skymf mot alla utsatta minoriteter som mött järnrörsmännens hat. I detta regeringsunderlag kan man heila i nationell tv utan reaktion från sina samarbetskollegor. Makten före allt.
Så kan då en dag börja som lika gärna hade kunnat vara natten. En obehaglig känsla av rädsla, maktlöshet och sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar