Vad gör man med tårar, sorg och vrede? Man använder det som bränsle. Och man kavlar upp ärmarna. Jag har hittat mitt svar på vad jag kan göra när jag berörs av Josefin Nilssons och andra kvinnors öde: det stavas p o l i t i k.
Sexuella trakasserier och tystnadskultur inom kulturbranschen är ingen ny fråga och när jag tackade ja till att bli Sveriges kulturminister så visste jag att detta var en fråga jag ville arbeta vidare med. På internationella kvinnodagen den 8 mars träffade jag fack och arbetsgivare genom Teaterförbundet och Svensk scenkonst, för ett samtal om deras arbete mot sexuella trakasserier.
Bara några dagar innan stormen bröt ut häromveckan hade jag föreslagit en ny ledamot till Dramatens styrelse som har just kompetensen att vässa jämställdhetsarbetet ytterligare. Förra veckan träffade jag inte bara Dramaten - jag bokade också in möten med Operan och Riksteatern då det är mitt självklara ansvar som kulturminister att följa upp det uppdrag de fått.
Jag kommer arbeta för att det också sipprar ut i landet. Förra veckan tog jag upp frågan både på länsteatrarnas vårmöte och regionernas kultursamverkanskonferens. Självklart är frågan om sexuella trakasserier och mäns våld mot kvinnor bredare än bara inom mitt ansvarsområde. Regeringen har en strategi mot mäns våld mot kvinnor, och i fredags kände jag mig stolt över att vi kunde berätta att regeringen lägger ytterligare 45 miljoner kronor (!) till arbetet mot våld i nära relationer.
Jag släpper inte det här arbetet. Jag kommer att presentera ytterligare steg för att motverka både trakasserier och tystnadskultur och öka jämställdheten inom kulturbranschen. Med politik och prioriteringar förändrar vi samhället - och vi gör det med mer beslutsamma steg än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar