Mikael Karlsson:

Äntligen. Efter flera års nära nog fullständig tystnad bland ledande opinionsbildare, lyfter Peter Wolodarski på DN problematiken med tågresor mellan länder i Europa. Det är en problematik som inom inte minst EU - med ambitioner om rörlighet, inre marknad och i klimatfrågan - är fullständigt bisarr.

Ta Bryssel som ett exempel, dit alltfler resor går som ett led i den europeiska integrationen. På cirka fem timmar tar man sig med tåg från Stockholm till Köpenhamn, vilket nästan är halvvägs. Men sedan tar den andra halvan åtminstone 15, ofta 20 timmar, till. Ska man till London eller Paris är det inte bättre. Aningen enklare är det till alpländerna, dit det finns nattåg från Hamburg, men resan dit är seg och oftast illa koordinerad.

Redan inför det senaste svenska ordförandeskapet i EU, år 2009, fanns planer på att köra ett tåg från Stockholm till Bryssel, med start sen eftermiddag och ankomst nästa morgon, utmärkt för jobb och vila. Men tio år senare har inget hänt, förutom att det allmänt sett blivit sämre.

Det kanske viktigaste i DN-ledaren är att det går att göra mycket redan idag, med politiska beslut, nationellt och inom EU. Det behövs stora och snabba investeringar i underhåll och nybyggnad av järnväg, men långt innan det får effekt kan mycket åstadkommas med bättre koordinering och planering.

Parallellt krävs stora skärpningar i Sverige. Just nu slitter jag på ett fullsatt "snabbtåg" med dubbla tågset som tagit över tre timmar på sig från Göteborg till Herrljunga. Prestationen ligger på 30 km/h alltså. Och som vanligt ingen information om förseningens omfattning.

SJ och Trafikverket har stora hemläxor att göra. Utan fungerande tågtrafik i Sverige blir effekten av mer funtionella förbindelser till kontinenten urholkad.