9 november 1938.

November-pogromen.

På en liten videoskärm på Judiska museet berättar en kvinna om fasorna hon upplevde under natten mellan 9 och 10 november 1938. Det vi idag kallar novemberpogromen. Den mest fasansfulla av nätter: tusentals judar arresterades, judiska affärer och hem förstördes och synagogor stacks i brand. Det var också natten då det tyska folket lärde sig att polisen inte ingriper då judar attackeras, att brandkåren inte släcker bränder om det är judisk egendom eller synagogor som brinner. Det är så man flyttar normer och vänder på perspektiven för att etablera en annan verklighet. Ett paradigmskifte.

Novemberpogromen var inte på något sätt startpunkten, det var mycket som hade hänt innan dess. De antijudiska stämningarna hade piskats upp under många år, Nurnberglagarna införts, judarna var redan rättslösa och hade berövats sina medborgarskap. I intervjun vittnar Miriam Pollin från den lilla skärmen på museet om den enorma skyddslöshet och rädsla hon upplevde den där natten. Novemberpogromen var inte alls början, inte heller slutet, utan en tidpunkt då det fortfarande fanns tid att reagera och agera. Det var ännu inte för sent.

Samma känsla av att det ännu inte är för sent gör sig påmind idag. Det viskas i kulisserna, och ibland sipprar rösterna igenom; ord som hell seger, upprensningar, propagandainslag i public service, Anne Franks sedeslöshet. Radikaliseringen av språket, och det faktum att vi inte vet vad som kommer härnäst, och vilka som väntar i skuggorna, känns skrämmande.

Samma tecken ser vi i flera andra länder, inte minst nu inför mellanårsvalet i USA. Det radikala språkbruket, demokraterna som en cancer som måste utrotas, Trumps ord om demokrater som ”sjuka och onda”. Och vem hade någonsin kunnat föreställa sig att missnöjda Trumpsympatisörer skulle storma Capitolium – den amerikanska demokratins hjärta?

Demokratin är skör och dess inneboende svaghet är just att den kan avskaffa sig själv på demokratisk väg. Därför måste vi ständigt värna demokratin och mångfalden och få fler att återfå sin tro på att den långsamma förändring som är demokratins väg är bättre än snabba radikala samhällsförändringar. När det ännu finns tid.

 

Christina Gamstorp
Museichef

Novemberpogromen 1938 – vad betyder den idag? | Judiska museet 

Judiska församlingen håller sluten ceremoni till minne av Kristallnatten | SVT Nyheter 

 

 

Katharine Hepburn:

Min far och jag gick tillbaka till vår bil och körde hem.

De 20 dollar som min pappa gav bort var vad vi skulle köpa egna biljetter med.

Även om vi inte hann se cirkusen den kvällen kände vi båda en glädje inom oss

som var mycket större än att se cirkusen någonsin kunde ge.

Den dagen lärde jag mig värdet att ge.

Katharine Hepburns barndom, med hennes egna ord.

"En gång när jag var tonåring stod jag och min far i kö för att köpa biljetter till cirkusen.

Äntligen var det bara en familj till mellan oss och biljettdisken. Den här familjen gjorde ett stort intryck på mig.

Det var åtta barn, alla troligen under 12 år. Sättet de var klädda, det märks att de inte hade mycket pengar, men deras kläder var snygga och rena.

Barnen var väluppfostrade, alla stod i kö, två och två bakom sina föräldrar, höll hand. De tjatade upphetsat om clownerna, djuren och alla handlingar de skulle se den kvällen. Genom deras upphetsning kunde man känna att de aldrig varit på cirkus tidigare. Det skulle vara en höjdpunkt i deras liv.

Pappan och mamman stod i spetsen för flocken och stod stolta som det kunde bli. Mamman höll sin makes hand, tittade upp på honom som om hon sa: "Du är min riddare i skinande rustning. " Han log och njöt av att se sin familj lycklig.

Biljettdamen frågade mannen hur många biljetter han ville ha? Han svarade stolt: "Jag skulle vilja köpa åtta barnbiljetter och två vuxenbiljetter, så att jag kan ta med familjen på cirkus. " Biljettdamen uppgav priset.

Mannens fru släppte taget om hans hand, hennes huvud föll, mannens läpp började darra. Sedan lutade han sig lite närmare och frågade: "Hur mycket sa du? " Biljettdamen uppgav återigen priset.

Mannen hade inte tillräckligt med pengar. Hur skulle han kunna vända sig och berätta för sina åtta barn att han inte hade tillräckligt med pengar för att ta dem till cirkus?

När jag såg vad som pågick, räckte min pappa ner i fickan, tog fram en 20-dollarsedel och tappade den på marken. (Vi var inte rika i någon bemärkelse av ordet! ) Min far böjde sig ner, tog upp 20-dollarsedeln, tryckte på mannen på axeln och sa: "Ursäkta mig, sir, det här föll ur din ficka. "

Mannen förstod vad som pågick. Han bad inte om allmos men uppskattade verkligen hjälpen i en desperat, hjärtskärande och pinsam situation.

Han tittade rakt in i min pappas ögon, tog min pappas hand i båda hans, klämde hårt på 20-dollarsedeln, och med läppen darrande och en tår strömmade nerför kinden, svarade han; "Tack, tack, sir. Detta betyder verkligen mycket för mig och min familj. "

Min far och jag gick tillbaka till vår bil och körde hem. De 20 dollar som min pappa gav bort var vad vi skulle köpa egna biljetter med.

Även om vi inte hann se cirkusen den kvällen kände vi båda en glädje inom oss som var mycket större än att se cirkusen någonsin kunde ge.

Den dagen lärde jag mig värdet att ge.

Givaren är större än mottagaren. Vill du bli stor, större än livet, lär dig att ge. Kärlek har inget att göra med det du förväntar dig att få - bara med det du förväntar dig att ge - som är allt.

Vikten av att ge, välsigna andra kan aldrig överbetona eftersom det alltid finns glädje i att ge. Lär dig att göra någon glad genom att ge. ”

35.000 km cykelvägar i Nederländerna.

också sammankopplingar med Beligien och Tyskland, på denna karta.

Diversa ståndpunkter av Mika.

Kör slut på min bensibil,

så länge den går och så länge det är lov.

Elbilar framförallt tar över mer och mer och mer

- så är det.

Tåg är jättebra. ELTÅG - fin-fina grejer.

Antalet stadsbor ökar konstant över hela klotet.

De som bor utanför städer, ska ha tillgång

till det som är nödvändigt i närområdet.

God kollektivtrafik ska finnas,

samt bra transport-logistik, samåkning.

Allt rullar. Vi borde minimera behovet att äga en egen bil.

Integrert boende / arbeid.

- Jeg venter på Felles-boende

- Boliger/arbeidsplass/parsellhager

/Felles-lokaler/Felles-vaskestue.

Det meste innafor en glassvegg.

Gode muligheter for Norge altså å bygge havvind.

Gode muligheter for store kapitalinntekter til Norges land.

Fossilt skal fases ut og fossilfritt skal inn. -

Så enkelt er det.

Egna val är viktiga.

- Vi är ju några som valt de bättre produkterna,

nu i ett antal tiår.

Men matbutikernas affärsverksamhet

riktas mer och mer in på produkter

som ej är de bästa ur närings, miljö och klimatsynpunkt.

- Jag köper ej en hel del av utbudet i butikerna.

Det är ett val.

- Jag odlar en del - inte så mycket,

men i alla fall ën del av maten jag äter.

Jag handlar också mat genom REKO-RINGEN,

där också en del ekologiska odlare

och matproducenter erbjuder sina varor.