Katharine Hepburn:

Min far och jag gick tillbaka till vår bil och körde hem.

De 20 dollar som min pappa gav bort var vad vi skulle köpa egna biljetter med.

Även om vi inte hann se cirkusen den kvällen kände vi båda en glädje inom oss

som var mycket större än att se cirkusen någonsin kunde ge.

Den dagen lärde jag mig värdet att ge.

Katharine Hepburns barndom, med hennes egna ord.

"En gång när jag var tonåring stod jag och min far i kö för att köpa biljetter till cirkusen.

Äntligen var det bara en familj till mellan oss och biljettdisken. Den här familjen gjorde ett stort intryck på mig.

Det var åtta barn, alla troligen under 12 år. Sättet de var klädda, det märks att de inte hade mycket pengar, men deras kläder var snygga och rena.

Barnen var väluppfostrade, alla stod i kö, två och två bakom sina föräldrar, höll hand. De tjatade upphetsat om clownerna, djuren och alla handlingar de skulle se den kvällen. Genom deras upphetsning kunde man känna att de aldrig varit på cirkus tidigare. Det skulle vara en höjdpunkt i deras liv.

Pappan och mamman stod i spetsen för flocken och stod stolta som det kunde bli. Mamman höll sin makes hand, tittade upp på honom som om hon sa: "Du är min riddare i skinande rustning. " Han log och njöt av att se sin familj lycklig.

Biljettdamen frågade mannen hur många biljetter han ville ha? Han svarade stolt: "Jag skulle vilja köpa åtta barnbiljetter och två vuxenbiljetter, så att jag kan ta med familjen på cirkus. " Biljettdamen uppgav priset.

Mannens fru släppte taget om hans hand, hennes huvud föll, mannens läpp började darra. Sedan lutade han sig lite närmare och frågade: "Hur mycket sa du? " Biljettdamen uppgav återigen priset.

Mannen hade inte tillräckligt med pengar. Hur skulle han kunna vända sig och berätta för sina åtta barn att han inte hade tillräckligt med pengar för att ta dem till cirkus?

När jag såg vad som pågick, räckte min pappa ner i fickan, tog fram en 20-dollarsedel och tappade den på marken. (Vi var inte rika i någon bemärkelse av ordet! ) Min far böjde sig ner, tog upp 20-dollarsedeln, tryckte på mannen på axeln och sa: "Ursäkta mig, sir, det här föll ur din ficka. "

Mannen förstod vad som pågick. Han bad inte om allmos men uppskattade verkligen hjälpen i en desperat, hjärtskärande och pinsam situation.

Han tittade rakt in i min pappas ögon, tog min pappas hand i båda hans, klämde hårt på 20-dollarsedeln, och med läppen darrande och en tår strömmade nerför kinden, svarade han; "Tack, tack, sir. Detta betyder verkligen mycket för mig och min familj. "

Min far och jag gick tillbaka till vår bil och körde hem. De 20 dollar som min pappa gav bort var vad vi skulle köpa egna biljetter med.

Även om vi inte hann se cirkusen den kvällen kände vi båda en glädje inom oss som var mycket större än att se cirkusen någonsin kunde ge.

Den dagen lärde jag mig värdet att ge.

Givaren är större än mottagaren. Vill du bli stor, större än livet, lär dig att ge. Kärlek har inget att göra med det du förväntar dig att få - bara med det du förväntar dig att ge - som är allt.

Vikten av att ge, välsigna andra kan aldrig överbetona eftersom det alltid finns glädje i att ge. Lär dig att göra någon glad genom att ge. ”