torsdag 20 mars 2014

Det politiska samtalet av idag.

En ledare av Johan Ehrenberg, ETC-tidningar.

Har vi blivit mer korkade? (en ledare om venstern)

Jag kan drabbas av nostalgi. Som när Reinfeldt står i Agendastudion och i fem minuter försöker ordmörda Löfven med sifferpåståenden som ingen människa utom talskrivaren överhuvudtaget kan verifiera, förstå eller ens reflektera över. Det är bara tomma ord med nollor och miljarder.
Hur har vi hamnat i detta? En statsminister står och försöker missförstå för att vinna en låtsasduell inför en stum programledare. Har vi blivit så små?
Jag försöker minnas om det verkligen var så pinsamt även för 30 år sedan?
Jag har samtalat med den politiska makten för länge sedan. Palme, Fälldin, Feldt, Westerberg, Sahlin och... sedan tog det slut. Tvärstopp. På 90-talet försvann politiska samtal och blev fraser. Jo, jag menar det. I nedskärningarnas Sverige har varken Bildt, Persson eller Reinfeldt någonsin mött en ideologisk intervjuare och diskuterat. De har agerat som företagsägare som ju alltid begripit att de har mer att förlora än på att vinna med en debatt. Makten gömmer sig bakom pr-konsulter och det som återstår är låtsasdebatter i tv – och kanske att flina i Skavlan. Eller bli intervjuad av en psykolog.
När opposition och regerande möter varandra pratar man med stela ansikten utan att lyssna annat än på den där frasen man lärt sig utantill i förväg.
Förstår du vad jag menar?
Vi har blivit alltmer korkade.
Om jag ville diskutera högerns ideologi så visste jag på 80-talet vem jag skulle ringa. Kanske (om jag vågade) en konservativ författare som Lars Gustavsson. Kanske en kvällstidningsliberal som Bo Strömstedt. En radikal borgare som Olof Lagercrantz. Människor som tog debatt och diskuterade motståndarens argument. Lyssnade, funderade och sa emot. Elaka möjligen. Intressanta.
Men vem fan skulle jag ringa idag?
Kultursideschefer som fjantar fram krönikor?
När läste du i en tidning en analys och svar på en annan tidnings analys? Nej, jag menar inte personpåhopp och låtsasdebatt, utan ideologi. När tog en liberal chefredaktör som Peter Wolodarski debatten om sina texter? Jag menar, han har haft helt rätt i sin kritik av Riksbanken och helt fel i sin analys av Ukraina men det finns inget att diskutera eftersom han bara agerar som en megafon.
Mediemakten beter sig som den politiska makten som beter sig som företagsägarna.
Och alla blir lite mindre intelligenta, mindre reflekterande, mindre diskuterande.
Jag svarar på alla mejl. Även från rasister eller nyliberaler som börjar med ”jävla idiot” och sedan efter fem mejlsvängar äntligen försöker förklara vad de reagerar på. Hur de tänker.
Det är alltid lika intressant. Varje gång öppnar sig en brunn av okunskap kring vad jag som socialist tänker, säger eller har skrivit.
Diskussionen utgår ifrån föreställningar som inte är i närheten av den andres tanke.
De vet helt enkelt inte vad en marknad är. Vad alienation är. Vad klass är. Vad feminism står för. De skriver argt mot åsikter som ingen hävdat därför att de ”känner många som tycker så”.
Allra roligast är borgerliga ekonomer som triumferande skriver att Marx hade fel om att kapitalismen inte skulle skapa rikedom på jorden, herregud de har inget läst, de vet inte att Marx första rader handlar om hur kapitalismen kommer befria produktionen och skapa en enorm rikedom. (Inte ens Johan Norberg som skrivit så mycket om kapitalism har förstått de enkla raderna.) Marx kritik handlade om, just det, miljöförstörelsen, rikedomens fördelning, tvångsarbetet, maktlösheten – inte produktionsförmågan.
Hur ska man kunna diskutera med någon som inte vet vad den andre tänker?
En av de vanligaste metoderna att upprepa sina fördomar är att vägra citera personer eller teorier utan bara haspla ur sig ord som ”vänstern tycker”. Vilken vänster då? Vilket förslag? Vilken analys? Vilken text? Den politiska debatten sker genom att påstå saker om den andre, inte genom att förklara hur man själv tänker.
Det där smittar ju. Snart sitter alla i ett gigantiskt Debatt á la public service där någon regisserar en minuts uttalanden men det enda målet att skapa så stor ilska och förvirring som möjligt kring vad som egentligen är problemet.
Vill vi ha liggsår på ålderdomshem?
Vill vi ha ett nytt krig i Europa?
Vill vi ha nazister på gatorna?
Vill vi prata allvar?
Det är inte de sociala medierna som skapar mötesplatser där likasinnade pratar med varandra och undviker den värld de inte bjuds in till. Det är de stora medierna, de mäktiga politikerna och de ideologitomma ögonen som möter dig.
The horror. The horror.

onsdag 19 mars 2014

En kommentar från Annika Östberg, som satt 28 år i amerikanskt fängelse.

Citat från ETC-tidningar:

"Något annat som förvånat henne är hur mycket Sverige har förändrats. Det nya Sverige överensstämmer inte alls med den bild hon burit med sig genom alla år.

– Jag har skrutit så mycket över Sverige och hur vi tar hand om de utsatta men fann att välfärd
en sålts ut till privata entreprenörer, och en ”sköt dig själv”-anda där man trampar på andra för att ta sig uppåt. Jag är ledsen att Sverige är så angeläget att bli amerikaniserat och hoppas att svenskarna ska börja säga ifrån. Än så länge är Sverige tusen gånger bättre än USA, säger hon"

tisdag 18 mars 2014

Gör dina egna former med denna apparat.

INRIKES.

 2014-03-18 10:01
För en handfull år sedan kostade en 3d-skrivare hundratusentals kronor. Idag tillverkar företaget Makerbot en instegsmodell för knappt 10 000 kronor.  Bild: Carlos Zaya
För en handfull år sedan kostade en 3d-skrivare hundratusentals kronor. Idag tillverkar företaget Makerbot en instegsmodell för knappt 10 000 kronor.
link1link2link3

3d-skrivare – där Marx och Legobyggande möts

Sätt en 3d-skrivare i händerna på en entusiastisk hemmapulare, krydda med amatörelektronik och referenser till Marx. Resultatet – maker-rörelsen – är en av teknikvärldens just nu mest spännande subkulturer.
Gustaf Josefsson tar emot i en gammal lampaffär i Gamla Stan. Den tidigare ägaren har nyss flyttat ut, och i skyltfönstren står nu två 3d-skrivare riktade ut mot gatan. Förbipasserande stannar upp och betraktar munstyckena som rör sig fram och tillbaka över bottenplattorna. Under dem växer gradvis vad som ser ut som två neongröna legobitar.
I källaren under oss surrar en laserskärare, en maskin som använder ljusstrålar för att gravera exempelvis trä, papper eller metall. Intill den finns en 3d-skanner, en kamera som projicerar ett rutnät och sen fotograferar sitt objekt från två olika vinklar. Resultatet blir en digital 3d-modell, som sen kan skrivas ut på våningen ovanför.
I lokalerna ska Gustaf Josefsson öppna ett “maker space”. Det är en slags högteknologisk verkstad, dit vem som helst kan bege sig för att få ett objekt inskannat och utskrivet. Hundratals liknande verkstäder finns redan runt om i världen, även i Göteborg, Malmö och som Stockholm. Enligt Gustaf Josefsson blir “Makerspark”, som han kallar sitt projekt, huvudstadens största.
– Det är fortfarande lite knepigt att få de här sakerna att fungera. Därför tror jag att det kommer bli vanligare med sådana här butiker på hörnet, ditt man går för att få sin grej tillverkad, säger han.
3d-skrivaren är ingen ny uppfinning. I industrin har såkallad fuse deposition modelling (en smält plastmassa trycks ut ur ett rörligt munstycke som bygger föremålet i lager) använts sedan 90-talet. Men priserna har på sistone sjunkit radikalt. För ett par år sedan kostade en 3d-skrivare hundratusentals kronor. I dag tillverkar det amerikanska företaget Makerbot en instegsmodell för knappt 10 000 kronor.

Subkultur kring 3d-skrivare

Kring den utvecklingen har en sällsam subkultur vuxit fram. Gustaf Josefsson ser sig som en del av maker-rörelsen. Den förespråkar ett gör-det-själv-tänk kring modern teknik, en strävan efter att bygga eget och uppfinna själv snarare än att köpa färdigt. Insikten att ”vänta nu, det här kan jag bygga själv istället för att köpa i butik”, som Gustaf Josefsson säger.
Visst finns exempel på hur 3d-skrivare förändrar världen. I krigshärjade Sudan pågår experiment med 3d-utskrivna arm- och benproteser. I centrala Amsterdam byggs ett hus helt skapat med hjälp av 3d-skrivare. Vad gäller maskinerna för hemmabruk är dock användningsområdena fortfarande få. Vigselringar, namnskyltar, plastmuggar och andra småprylar hör till det som kan tillverkas. För mer avancerade projekt är massproduktion i de flesta fall både billigare och mer praktiskt.
Men det är vad tekniken symboliserar som får entusiasterna att bli upphetsade. 3d-skrivaren förenklar produktion i liten skala och ger individen möjligheter att skapa föremål som tidigare varit förbehållna storföretagen.
Många i maker-rörelsen ser någonting nästan spirituellt i det:
– Den industriella revolutionen tog ifrån oss känslan av att vara medskapare i vår egen värld. Det handlar om att åter ge folk den möjligheten. Jag tror att alla människor är kreativa varelser. Att vi vill vara mer än passiva konsumenter. Att vi inte vill begränsa oss till alternativen på butikshyllan, säger Gustaf Josefsson.

”Precis det här Marx menade”

De neongröna legobitarna i skyltfönstret är nästan färdiga. Gustaf Josefsson pratar om det kommunistiska manifestet och kontrollen över produktionsmedlen.
– Det var ju precis det här Marx ­menade, säger han och ler klurigt.
– Det enda han missade var att tekniken blir billigare, mindre och finns överallt. Han trodde att maskinerna skulle vara dyra, stora och ägas gemensamt.
Vid Hornstull i Stockholm har design- och reklambyrån Ziggy Creative Colony sitt kontor. Grundaren Darja Isaksson är en av den svenska maker-kulturens förgrundsfigurer, och en flitig föreläsare om ämnet.
– Ett av mina tidigaste barndoms­minnen är en Elfa-katalog som ligger på pappas natttygssbord. Han var en riktig elektroniknörd. Att fantisera ihop och bygga prylar var vårt sätt att umgås. När jag var elva så kopplade jag ihop en optisk sensor med en kassettbandspelare som sa ”gå ut härifrån!” när någon kom in i mitt rum, säger hon.
Inom ett par år kommer 3d-skrivare börja dyka upp i var mans hem, tror Darja Isaksson. Men de mest fantasifulla science fiction-drömmarna är långt borta.
– Vi kommer inte att börja skriva ut stolar och bilar bara för att det går. Vissa saker är helt enkelt mer praktiska att köpa av någon annan, säger hon.  
Däremot har tekniken potential att vända upp och ned på stora delar av tillverkningsindustrin. På Ziggy ägnar Darja Isaksson mycket tid åt att fundera över vad som händer med företag vars produkter i framtiden kan skrivas ut av vem som helst.
– Ta örhängen till exempel. Den branschen kommer att få det jobbigt. Däremot kan man då kanske börja betala för ritningar, till exempel, eller något slags prenumerationer.
Hon pekar på hur fildelningen på nätet fullständigt satte krokben för musik- och filmindustrins framtidsplaner. Resultatet blev internettjänster som Spotify och Netflix.
– Allt som vi kan distribuera och kopiera digitalt har andra spelregler. När det nu börjar gälla även fysiska produkter så blir konsekvenserna enorma.

Paralleller med fildelningskulturen

Många ser politik i den utvecklingen. Tobias Andersson var för ett tiotal år sedan en av medgrundarna till organisationen Piratbyrån, vars mest välkända projekt är fildelningssajten The Pirate Bay. Han drar paralleller mellan maker-kulturen och fildelningsrörelsens tankegods.
– Alla vi som inte äger ett storföretag, vi har bara att vinna på den här utvecklingen. Vissa industrier kommer behöva anpassa sig. Andra kommer göra allt för att bekämpa utvecklingen, precis som musik- och filmvärlden gjort med fildelningen, säger han.
Risken är stor att politikerna pressas att ta till reglering för att skydda de industrier som hotas, säger han. Film- och musikindustrin har varit mycket skickliga på att driva fram lagar för att stoppa fildelningen. 3d-skrivarna riskerar att få betydligt mäktigare fiender än så.
– Nu kan det handla om vapenindustrin eller bilindustrin, eller till och med länder som är beroende av sådana industrier, säger han.
Istället hoppas han att tekniken tillåts utvecklas fritt, och att den får nya tankar att gro hos användarna. Piratrörelsen lutade sig mot paroller som ”sharing is caring”. Tobias Andersson hoppas få se samma retorik i den fysiska världen, kring produkter vi annars är vana vid att köpa i butik.
– 3d-skrivaren är i sig inte en kommunistisk revolution. Men den främjar idéer om att det är bättre att dela med sig än att behålla saker för sig själv.

måndag 17 mars 2014

Lite synpunkter angående vilket eller vilka språk man bör använda i informationssammanhang i vårt svenska samhälle.

Från Fäjsboksgruppen: Språkförsvarets vänner:

  •  Från vilka länder kommer besökarna?
    Majoriteten av alla besöken kom från Danmark, Norge och Finland, som tillsammans stod för 55 procent av den totala inkommande turismen. Tyskland stod för över 12 procent av besöken.
  • Sebastian Johansson Eftersom att folk i Sverige talar svenska, borde försås alla skyltar, meddelanden osv, vara på svenska, men om man nu ska använda ett annat språk också (betoning på också), varför inte då tyska, finska, norska eller danska?
  • Mika Gaunitz Renard Det vore respektfullt att ge turister information på deras respektive modersmål.
  • Sebastian Johansson Exakt. Det vore också respektfullt att ge svenskar information på svenska.
  • Magnus Pejlert Jag tror att det kan vara så att om en ska välja ett annat språk att informera på förutom svenska, så är engelska det mest praktiska. Alla som rest lite i världen vet ju hur mycket enklare allt blir då det går att förstå skyltar, anvisningar och utrop utan att kunna språket som talas i landet! Att informera på massor av språk i alla lägen blir ju inte hållbart för någon.
  • Mika Gaunitz Renard Turistbroschyrer, appar, omvisning ( guidning ) med mera lämpar sig utmärkt på många olika språk.
  • Mika Gaunitz Renard Så det gäller att tillhandahålla "appar" på ett flertal olika språk, turistbroschyrer likaså, samt erbjuda omvising ( gillar detta norska ord ) på många olika modersmål, och inte begränsa detta till ensidig engelska, det finns det ingen grund till.
  • Roger Eliasson Jag kan till viss del förstå att man använder engelska för att informera icke-svenskspråkiga besökare. Trots allt är det ett mycket gångbart språk internationellt. Dock tycker jag att man många gånger använder det till överdrift, inte minst i tunnelbanan. Där får jag ibland känslan av att man mest vill verka modern och internationell. Att utnyttja broschyrer, appar och annat på ett smart sätt tycker jag också att man borde satsa mera på.
  • Mika Gaunitz Renard Just det, att använda den senaste tekniken för att ge mänskor den information de vill ha, gör det helt onödigt att informera ensidigt på ett utvalt främmandespråk. - Den överdrivna användningen av engelska "für alle", som vi ser och hör omkring oss idag, är som vi vet av rätt nytt datum. Varför det gick utmärkt utan denna "überinformation" tidigare kan ju var och en fundera på. - En del av de engelskspråkiga skyltarna man ser är budskap med tämligen oviktig information, samtidigt kan det saknas information på engelska några meter därifrån, då det gäller viktigare ting, såsom att det kan vara farligt att luta sig ut , eller stå nära en dörr på tåget. Så uppenbarligen rör det sig mer om "mode" och "slentriantänkande" eller snarare brist på tänkande.

torsdag 13 mars 2014

Skattelettelser.

Seks gode, konkrete råd til regjeringen fra Miljøpartiet De Grønne.

Disse vil vi skattelette:

Deg som er lavtlønnet
Deg som kjøper økologisk mat
Deg som spiser mye frukt og grønt
Deg som starter egen virksomhet
Deg som som vil investere i fornybar energi
Frivillige organisasjoner

onsdag 12 mars 2014

1814 - 2014 Grunnloven 200 år.

I Grunnloven paragraf 110 b , heter det:
"Enhver har Ret til et Milieu som sikrer Sundhet og til en Natur hvis Produktionsævne og Mangfold bevares. Naturens Ressourcer skulle disponeres ud fra en langsiktig og alsidig Betraktning , der ivaretager denne Ret ogsaa for Etterslækten (...) Statens Myndigheter give nærmere Bestemmelser til at gjennemføre disse Grundsætninger."

Viktigt med fria tankar i hjärnan.