Helen Rosell:
DET HANDLAR OM VÅR VÄRDIGHET
Klimatdebatten handlar mycket om att fattiga länder också måste få utvecklas. Det kommer de göra, eftersom det ligger i rika länders intresse att handla billiga råvaror från fattiga länder. Det vinner alla på, ”win-win”. Såklart vi ska hjälpa fattiga länder att utvecklas, frågan är bara HUR. "Hur" borde vara genom att dela på resurserna så det blir mer jämlikt! Fast vill vi det om vi inte själva tjänar på det?
Mycket handlar om social status. Men undersökningar har visat att social status är relativ, eftersom status befinner sig i ett förhållande - till varandra.
Människor i ’fattiga’ länder som har de grundläggande behoven tillgodosedda och där de flesta ’sitter i samma båt’, dvs har lika hög social status, mår generellt bättre, beter sig fredligare och är mer hjälpsamma och generösa än människor i rika länder. Undersökningar har visat att människor i rika länder som har det betydligt bättre ofta är mindre generösa, mer giriga och mindre hjälpsamma. En fattig människa i Indien som lever trångt bland andra som lever trångt mår generellt bättre än en människa i Norge som kanske ’bara’ bor i en trerumslägenhet, eftersom hen jämför sig med andra med högre social status.
Så vad är utveckling egentligen? Är utveckling att så många som möjligt ska må bra, och samarbeta om resurserna? Eller är det ett system där människor som konkurrerar om resurserna har rätt att bli superrika - men med ökande sociala klyftor och mer girighet?
Motivet bakom hela klimatdebatten borde vara att signalera någon slags lika mänsklig värdighet tycker jag, som att vara snälla mot varandra och dela med oss (precis som vi uppfostrar barnen). Ju fler som är nöjda och mår bra, desto fredligare blir samhället och desto bättre mår samhället i sin helhet.
Det är inte värdigt att skövla jorden, bomba, bespruta, döda och sälja ut jordens råvaror på löpande band för att erövra någon annans mark och försörjning, eller att hota med att ställa till med krig om vi inte får som vi vill. Det är barnsligt och ovärdigt.
Europa har ju lugnat ner sig sen vi skapade EU. EU gav oss möjlighet att handla fredligt med varandra istället för att ställa till med krig och bråk om resurserna.
Handeln är som en fotbollsmatch, det är en sport att vinna, att sälja mest, bli rikast. Inte bara individuellt utan även nationer emellan. Om vi då kan få med fattiga länder i matchen så får vi tillgång till råvaror som ännu inte utnyttjats; ett slags ’win-win’ för alla parter. Då behöver bara maskinerna smörjas med mer olja - kanske från Arktis, som numer smälter. Är det värdigt?
Vi blir sjuka, feta, lata och deprimerade av att köpa färdigt - i massor - istället för att hantverka, fiska, jaga, snickra, odla. En bra sjukvård och utveckling kan vi ha ändå, utan att det är avhängigt av hur mycket onödig ’skit’ som säljs.
Det är inte värdigt att kalla ökad konsumtion för tillväxt, för det är att ljuga! Om det kallas höger eller vänster att vara snällare mot varandra och dela med oss är oviktigt, för nu handlar det om att våra barn ska få ett drägligt liv.
Hur förstörd ÄR jorden egentligen, vet vi det? Hur ska jag planera min framtid? Vilken mat vågar jag äta? Vilka kläder kan jag köpa? Är min mobiltelefon farlig? Bil? Flyg? Vilket jobb kan jag ta som inte förstör jorden ännu mer? Kommer jag kunna bli gammal? Cancer? Multiresistenta bakterier? Djurplågeri?
Det är inte värdigt att förstöra hoppet för barnen och langa över våra problem på dem. Det avslöjar bara hur ointelligenta vi är.
Nu i nöden visar vi vad vi går för. Ska vi vara hjältemodiga eller fega? Ska vi gripa in - eller inte bry oss? Vågar vi gå emot strömmen av handel och politik, gå emot tillväxten? Vågar vi förändra politiken?
Många skäms eller är rädda för att verka flummiga om de engagerar sig för miljön, eftersom miljön kräver bättre fördelningspolitik, vilket ses som vänsterpolitik. Och vänsterpolitik är ett laddat ord. Men den känslan kommer snart förbytas till gemensam kamp när många saknar vatten, mat eller när deras hus försvinner i bränder och översvämninga, och när folk tvingas fly.
Så varför inte kämpa NU innan det värsta inträffar? Naturen är obeveklig, vi måste beveka den genom att vara snälla mot den, precis som vi måste vara snällare mot varandra. Vad det handlar om nu är vår värdighet mer än något annat.
