Från Birger Schlaus blogg:

"Människan har reducerat sig själv till ett verktyg. Förstår vi inte det är vi illa ute. Vi måste bryta med systemet. Därför är systemkritik viktigt. Och skrämmande. Och ovälkommet. För precis som för en fågel som levt i sin bur alltför länge, tycks världen utanför buren vara skrämmande.
I buren ses kapitalismen som det enda systemet, ekonomismen som den naturliga vägen, konsumtions- och tillväxtsamhället som löftet om framtida lycka. Det är därför det uppfattas som suspekt att ifrågasätta idén om arbetslinje, om tillväxtjakt, om konsumtionsnorm. Det är därför vi fostras av budskapet arbeta mer så du kan konsumera mer så du kan producera mer så att du kan arbeta mer.
Det är därför utropen från talarstolarna lyder: "Arbete är frihet, konsumtion är kultur, produktion är alltings mått."
Ska vi överleva econocen räcker det inte med att berätta sagan om homo sapiens som genom sin civilisation erövrade planeten och styrde dess framtid. Vi måste också förstå att vi reducerat oss till verktyg för ett system med kraft att vara självgående. Vi måste inse att utan systemkritik förblir vi dess fångar.
Det vi behöver är en fredlig kulturrevolution. Vi behöver utmana econocens förkrympta vision om ekonomi, samhälle och människa. Vi behöver en samhällsdebatt om hur vi tar oss ur buren och tar oss an friheten där utanför.
Det vore ju något för en rödgrön regering. Men ingenting talar för att den skall ta sig an uppdraget. Tvärtom. De tjattrar i sin förkrympta bur. Vågar inget annat. Och hoppas på Stockholmssyndromet. Att vi som kallas väljare skall älska våra fångvaktare.
Hoppet finns i att kapitalismen inte bara är alltför kreativ för planeten och människans bästa – utan också för sitt eget bästa. Hoppet finns i att människor till slut skall resa sig, räta på ryggarna och sluta låt sig bedras, sluta låta sig köpas av kattguld."