Per-Åke Lindblom skriver:

"Även meänkieli (tornedalsfinska) är ett territoriellt minoritetsspråk i Sverige i likhet med samiskan, Redan Linné konstaterade på sin resa i norra Norrland 1732 att det gick en språkgräns mellan svenska och finska i Norrbotten. När den ena rikshalvan, nuvarande Finland, tillföll Ryssland 1809, drogs gränsen vid Torne och Muonio älv, vilket betydde att en finskspråkig minoritet hamnade på svensk sida. När det gäller sverigefinska, romani och jiddisch finns det enligt min mening ingen anledning att vrida klockan tillbaka, d.v.s. försämra deras nuvarande status som minoritetsspråk. De fick denna status pga av EU:s minoritetsspråkskonvention, d.v.s. språken hade talats i tre generationer i landet. När det gäller finskan, understödde centralmakten inflyttning av s.k. svedjefinnar till den västra rikshalvan fr.o.m. slutet av 1500-talet. Dessa svedjefinnar assimilerades, men den siste ättlingen av dessa, som kunde tala finska, i Värmland dog först på 1960-talet. Då hade redan de finskspråkiga fått påfyllning genom krigsbarnen under andra världskriget och under 1960-talet inleddes den stora arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige. De finskspråkiga har länge varit den största språkliga minoriteten. i Sverige. De finskspråkigas språkliga rättigheter i Sverige gynnar också försvaret av de svenskspråkigas rättigheter i Finland. Det finns bara ett språk, som hotar svenskans ställning, nämligen engelskan. Alla minoritetsspråk lever "farligt"; de förlorar talare och talarna assimileras, d.v.s. övergår till att tala svenska som första eller t.o.m.. enda språk. Detta gäller speciellt de icke-territoriella minoritetsspråken, d.v.s. finska, romani och jiddisch. Det finns t.ex. ingen tradition av ingifte (endogami) bland de finskspråkiga och då försvinner språket snabbt, om de inte är koncentrerade till vissa orter."