Rosorna har slagit ut och kastar ut dofter som påminner om att jag lever i en parentes. Sitter ute, med en kopp kaffe, en front från väst ha dragit en ljusgrå ridå framför solen, temperaturen har sjunkit några grader, håret är fortfarande blött efter morgonens simtur. Och så doften av rosor. En kort stund varje år. En parentes.
Åskan mullrade från sydväst. Bör dra ur teveantennen och kontakterna till datorerna. Ett flygplan, ett JAS-Gripen, rusar över fjärden, fåglarna tystnar, två mycket unga fåglar som skvätt i dammen tar sig tillflykt till det lilla olivträdet bredvid.
De första dropparna faller på jorden som är torr och längtar efter regn. Den täta raden av sallat – ljusgrönare än någonsin – tycks mer än de andra i odlingsbäddarna längta. Som om vatten från källan inte dugt, som om regnet är så mycket mer värt.
Dundrar. Åskan manar till fred med jorden, trots allt. JAS-planen manar till krig på jorden, trots allt.
Parentes. Här och nu. Sverige, parentes i världen. Har inte gjort mig förtjänt av att få födas här, blev till av ett misstag, skulle jag tro. Till ett Sommarprogram skulle jag inte ha så mycket elände från barndomen att berätta, med facit i handen var den nog lite torftig, ensamt barn på landet, en enda sommarkompis, annars ensamt barn med bror som var stor. Ångest – eller kanske inte just ångest med olust – i skolan under 12 långa år.
Ett sabbatsår mitt i gymnasiet. Ett lärorikt år. Ledde fram till att jag kom ett år efter kompisarna. Lärde mig mycket. Fick mig att bli klassmedveten utan att tillhöra arbetarklass.
Så här var det. När en av mina bästa kompisar tagit studenten – och jag hade ett år kvar – sommarjobbade vi i Stockholms Frihamn. Kompisen, som tagit studenten, satt i solen med penna och papper och noterade hur många kaffesäckar jag, som inte tagit studenten, lyckades få upp ur lastrummen. Han hade mer betalt än jag hade. Där han satt i solen och satte pinnar för varje säck jag och de andra som slet i lastrummet bar fram.
Där och då begrep jag. Att några får rejält betalt tack vare andras mindre betalda slit.
Men jag lärde mig mer – sådant som komplicerade bilden. Familjen hade ett företag som tillverkade och sålde termometrar och andra instrument. En dag kom facket och krävde att familjeföretaget skulle skriva på kollektivavtal. Ingen som arbetade vill det. Lönen och arbetsvillkoren var så mycket bättre än vad facket krävde – inte minst lång sommarsemester eftersom termometrar såldes mycket mer på vintern. Fackets man var stor och grov och hotfull. Stor och mäktig som Goliat mot David.
Så småningom kom jag själv att arbeta fackligt, blev strejkledare som krävde rimliga villkor för människor som för SMHI:s räkning jobbade dygnen runt på väderstationerna utan OB tillägg, utan semester och med möjlighet att sova högst två och en halv timme i taget – allt med fackets goda minne. Så jag var i strid med både facket och arbetsgivaren.
Det slutade med hot om strejk som skulle lamslå flygtrafik och göra livet besvärligare för bland annat Wasabröd som köpte lufttrycksprognoser för att kunna lägga lagom mycket jäst i degen för att brödet skulle gå in i förpackningarna.
Jag fick till det bästa avtal som slutits på svensk arbetsmarknad om man ser till de förbättringar som blev från en dag till en annan. 1 tjänst blev 1,3 tjänst. Två dagar ledigt i veckan, semester som alla andra, OB-tillägg och högre lön. Människor i skärgårdarna, i fjällen, på landsbygden fick goda villkor.
Synen på världen och arbetsmarknaden, facken och det offentliga hade vävts ihop till en ganska rörig samling värderingar som liksom inte kände tillhörighet vare sig till höger eller vänster.
Så kom Elin Wägner in i mitt liv. Eller rättare sagt hennes värderingar och förklaringsmodeller. Och det mesta föll på plats. Jag blev grön utan att veta det. Grön i den betydelse det hade när Miljöpartiet bildades, grön i den bemärkelsen som fortfarande gäller för The Global Greens. Jag lärde mig att det var roten till det onda som måste ryckas upp, då räckte inte det röda till för i den världsbilden fattades så många bitar som krävs för att skapa ekologiskt, socialt och demokratiskt hållbart samhälle.
Och nu då? Uppriktigt sagt är det allt svårare att beskriva sig som grön eftersom begreppet vattnats ur och ledande figurer skapat bilden av att grönt är ett prefix som kan läggas till liberal eller socialistisk.
Parentes. Det också, att identifiera sig som grön när begreppet tappats på sin mening.
Nu faller regnet. Hårt, skoningslöst. Tätt, våldsamt. Honungsrosen som klänger på huset hukar förtvivlat, visst ville den ha regn men inte så här. Inte nu när blommorna just slagit ut och humlor och bin fått sitt lystmäte. Det röda roshavet framför altanen duckar.
Parentes, när regnet fallet kommer doften från rosorna att vara svagare, rent av bortsköljd.
Parentes, att leva i ett land i en tid som vår. Född åren efter andra världskriget. Och död före det tredje? Eller i vart fall före den dag då vi väl medvetna om vad vi gör satt den bortre parentesen.
Regnet avtar. Rosorna är kvar. Doften av rosor och nyfallet regn är svårslagen. Solstrålar når fjärden, men lommen är tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar