Minns du när Nobels fredspris 2017 delades ut till ICAN, den internationella koalitionen mot kärnvapen? Vid utdelningen i Oslo talade åttiofemåriga Setsuko Thurlow – överlevande efter Hiroshima – om sin livslånga kamp mot detta helvetiska vapen för massmord. Det tycktes som om inget öga var torrt när hon berättade. Tårar och röda ögon zoomades in av tevekamerorna. Kungligheter, eliter från kultur, näringsliv och politik. Alla tycktes berörda. I en stund av godhet. I en stund när andra intressen fick vila. I en stund när de som arbetat så intensivt för en FN-konvention som förbjuder kärnvapen ärades. Med pengar, applåder. Och tårar av rörelse. I en stund när så många hoppades att land efter land skulle skriva på. Setsuko Thurlow bad om det. Och ögon tårades.
Att Sverige skulle kunna bli ett av de länder som ens skulle fundera på huruvida konventionen till slut skulle skriva på kändes då minst sagt främmande. Men så blev det. Sverige sa nej. Den rödgröna regeringen sa nej. Jag saknar respekt för varje rödgrönt statsråd som varit delaktigt i beslutet. Att man tar det formella beslutet under sommaren, när få är intresserade av politisk debatt, är så genomskinligt så det stinker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar