Per Gahrton skriver:

Per Gahrton Få politiker gör mig så kluven som Löfven. Han är utan tvivel ärlig, har ett socialt patos, ägnar sig åt politik för att förbättra för människor och samhället. Han är absolut en möjlig landsfader modell /Erlander som var statsminister de första 25 åren av mitt liv. Vad jag inte klarar med Löfven är hans gråsossiga tillväxtfanatism som tillåter också kärnkraft och krigsindustri för att "skapa jobb" för "arbetarklassen". Visst, också Erlander var kärnkraftsentusiast. Men det var före Harrisburg, Tjernbobyl och Fukishima, i en tid då ganska få insåg det speciella med att släppa loss radioaktiv atomdelning utan att veta hur man skulle kunna stoppa det (vilket man fortfarande inte vet). Erlander kom årligen till AF i Lund på statsministerafton och gav en show som var många årtionden före sin tid och förförde många av oss som trots allt aldrig blev sossar. Men så var han förstås gammal lundaakademiker. Det är inte Löfven, vilket borde kunna vara en fördel. Han har massor med personliga egenskaper för att bli landsfader. Men - hans arbetarklassförankring kan vara en stoppkloss i en tid när de nästan inte finns "arbetare" i gammal bemärkelse, utan alla är en sorts egenföretagare, formellt eller reellt, och det därför behövs en modern, teknologianpassad variant av 1900 talets rättviserörelse = De gröna. Ändå skulle de gröna behöva lite mer klassiskt rött - lite mer insikt om att staten, om den är demokratisk, trots allt är den enda mäktiga apparat som kan hålla kapitalet stången. Vad kan tusen splittrade gröna kollektiv göra mot storföretagen? Intet. Det är de små så behöver staten mer än de stora. De är en insikt som många gröna vilka liksom jag, började som statshatare, måste göra. En stark stat kan vara en fruktansvärd förtryckare. Men utan en stark stat är risken stor att demokratin kidnappas av storfinansen och förtvinar till ett dåligt skämt. Vi är inte där än i Sverige( men så på Brasilien, Trump-USA och andra), men tendenser finns. Motrecept: stärk den demokratiska statsmakten!