Max Andersson:

Det här är ingen lätt text att skriva. Inget lätt beslut att ta. Den senaste tiden har jag rest runt i Sverige och mött stor uppskattning och uppmuntran från medlemmar. Partiet är fullt med människor som jag beundrar och respekterar. Men till sist och i slutändan så vilar partipolitiskt engagemang ändå på att man står bakom den politik partiet faktiskt för. Miljöpartiets politik har förändrats. Vi är inte längre ett systemkritiskt parti. Partiledningen har redan gått åt höger, och med nytt språkrör och den nya samverkan med Centern och Liberalerna kommer det att fortsätta på den vägen. Det finns till och med en motion till kongressen om att vi ska börja kalla oss för ett socialliberalt parti, och även om den säkerligen avslås eller besvaras så visar den vilka vindar partiledningen har uppmuntrat. Partiet har övergivit kritiken mot EU:s centralisering. Och i viktiga frågor har partiledningen börjat betrakta regeringskompromisserna som sin egen politik. Januariöverenskommelsen innebär att Sverige återigen har en regering, men också en ny och sämre politisk inriktning. Det är en politik som går tvärtemot väldigt mycket av det jag står för. Jag har full förståelse för att den här regeringsbildningen var svår, men för ett grönt parti måste det också finnas en bortre gräns för vilken politik vi är beredda att administrera. Vi kan inte ta ansvar för vilken politik andra partier driver. Men vi kan ta ansvar för vår egen. När rödgröna partier bestämmer sig för att administrera en politik som sätter de rikaste framför de behövande, skogsbolagen framför miljön och kortsiktiga näringslivsintressen framför klimatet innebär det inte bara fyra förlorade år. Genom att driva en politik för ökade samhällsklyftor samtidigt som de med minst marginaler ska betala för klimatomställningen växer alla de problem och motsättningar i samhället som skapat Sverigedemokraternas framgång. Det är en Pyrrhusseger utan like. När författaren Björn Elmbrant nyligen ombads beskriva Sverigedemokraternas framgång talade han om en rekyl på det som har hänt de senaste 30 åren. En reaktion på att människor inte är behövliga i samma utsträckning. Att marknaden är viktigare. Om det är något regeringsöverenskommelsen symboliserar så är det just det – marknaden, pengarna, vinsten, kommer först. Det mänskliga, miljön, samhället – kommer efter. Min roll under den Miljöpartiets första regeringsperiod, när det gäller till exempel massövervakning och handelsavtal som CETA, har ofta bestått i att vara den fria rösten i Bryssel som står upp för Miljöpartiets värderingar och visar vad partiet tycker när regerandets nödvändiga kompromisser satte munkavel på partikamraterna i Stockholm. Ett systemkritiskt parti i regeringsställning behöver röster som för fram det som partiet egentligen tycker. Det är en svår uppgift som kräver nyanser och väl avvägda ordval. Men det förutsätter också att partiledningen klarar av att se skillnaden mellan kompromisserna och det partiet egentligen vill. Om den inte gör det riskerar man att förvandlas till ett radikalt alibi för något partiet inte längre står för. Jag gick med i miljöpartiet 1992, och jag har sett både med- och motgångar. I många år har jag varit en del av partiledningen. Jag ångrar inte att vi satte oss i regeringen för fyra år sedan, men nu när vi ligger på 4,4 % behöver vi friheten att kunna argumentera för vår egen politik. Den friheten finns inom ramen för ett budgetsamarbete, men det är ett extremt högriskprojekt att sätta sig i regering när man ligger så nära fyraprocentsspärren. EU-parlamentet är inte riksdagen, och det finns mycket kvar att göra här. Jag är stolt över det jag uppnått. Under min tid i parlamentet har jag, tillsammans med mina gröna kolleger, kämpat för skärpta miljömål, ett fritt internet och ökad offentlig insyn i EU-parlamentets arbete. Jag har varit ansvarig för lagarna som genomför Marrakechavtalet som ger miljoner synskadade mycket bättre tillgång till böcker. För två veckor sedan nådde vi äntligen i mål med en av mina huvudfrågor under hela min tid i parlamentet – bindande krav på EU-parlamentariker att offentliggöra sina möten med lobbyister. Storföretagens lobbyister kan nu inte längre verka i skuggan. Jag kommer att fortsätta kämpa vidare för den politik Miljöpartiet gick till val på, och framförallt engagera mig i arbetet emot fossilföretagens lobbyism, de nya upphovsrättslagar som hotar internet som vi känner det, och förslagen om att ge särskilda rättigheter till investerare att stämma stater som höjer sina miljökrav. Nu är det snart EU-val. Jag har varit med i gruppen som arbetat fram Miljöpartiets valmanifest, och även om jag har lyckats få med goda förslag kan jag inte stå bakom helheten. Det är en slående diskrepans mellan valmanifestet och partiprogramet. Kritiken mot centralisering och det demokratiska underskottet är närmast bortblåst. Det finns inget motstånd emot federalism, och ingen problematisering av överstatligheten. Miljöpartiets ledning vill inte kritisera det som är fel med EU, och då har man heller inte förmågan att göra något åt det. I ett läge när högerpopulister som får gödning av EU:s brister håller på att skaffa sig ett avgörande inflytande på unionens politik, så vill partiledningen ägna sig åt hyllningstal. Det är inte min politik. Sverige och EU behöver ett parti som kämpar för att demokratisera och decentralisera, som driver radikala förslag för tuffare miljöpolitik, och som får EU att fungera bättre. Jag vill mer, och jag hade gärna fortsatt som EU-parlamentariker. Jag vill partiet väl, och önskar det lycka i framtiden. Jag vill tacka för allt stöd, men jag kan inte ställa upp på den här politiken. Det går bara inte. Jag vill inte vara ett radikalt alibi. För mig handlar politik om att vilja, och när jag inte själv tror på den här politiska inriktningen är jag inte rätt person att försöka övertyga andra i vårens valrörelse. Därför har jag idag meddelat Miljöpartiets valberedning att jag drar tillbaka min kandidatur till EU-vallistan.