Kan vi vara överens om att det är Riksbanken som skapar alla sedlar och mynt? Kan vi vara överens om att ny teknik har gjort att det numera inte bara finns sedlar och mynt, utan också elektroniska pengar som finns som digitala siffror?
Skulle tro att vi är överens än så länge.
Kan vi vara överens om att det inte är Riksbanken som skapar de digitala pengarna? Utan att pengarna skapas när vi går till affärsbanken och lånar. Banken trycker, enkelt uttryckt, in siffror i sina datorer och lånar ut de siffrorna mot ränta.
Tidigare var det nästan ingen som trodde att det var sant. Frågan ”Var kommer pengar ifrån?” lät ju så korkad att ingen ville ställa den. Jag intervjuade till och med professorer i ekonomiska discipliner, bland annat i Kunskapskanalen, som såg frågande ut.
Sedan kom upplysningen. Kan vi således komma överens om att pengar kommer till när vi lånar dem?
Kan vi till och med komma överens om att det är ny teknik snarare än politiska beslut som gjort detta möjligt? Och att det steg för steg har normaliserats så pass att de flesta av oss inte ens ställt frågor om det, än mindre funderat på det. Trots att det finns skäl att fundera på det.
Man kan spetsa till det och ställa frågan: "Är det rimligt att privata affärsdrivande banker skapar pengar och gör vinst på att låna ut dessa pengar?" Vore det inte bättre att Riksbanken precis som förr hade ensamrätt på att skapa pengar? Och – håll i er nu – att staten gjorde vinsten som bankerna nu gör? Till glädje för statens finanser.
Kan man resonera så? De politiska partierna är inte så roade av att ens fundera på det. Men är inte detta en av en av de stora systemfrågor som rör kärnan i vårt samhälle? Är det därför som inget riksdagsparti vill ta i den? Av ideologiska skäl. Eller av andra skäl. Som till exempel att det skulle skapa väldiga reaktioner i vissa grupper om rätten att skapa pengar garanterades av staten och skulle återföras till staten. Kanske tycker partiledningar och riksdagsledamöter att det känns obekvämt.
Tänk om man sa så här: Banker ska ha full täckning för pengar som lånas ut. De ska därmed inte längre kunna skapa pengar ur tomma intet i samband med att de beviljar lån. Det skulle i praktiken innebära att ländernas centralbanker får monopol på det formella penningskapandet.
För några år sedan publicerade Jaromir Benes och Michael Kumhof på Internationella valutafonden ett förslag till penningreform som gick ut på just detta. Inspirerat av den så kallade Chicagoplanen.
I riksdagen har Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter – miljöpartister som känt sig så utmobbade att de inte kandiderat i höstens val – tagit upp frågan. De har bland annat konstaterat att de som styr över kreditflöden i ett samhälle har avgörande inflytande över vilka som får möjlighet att förverkliga sina idéer och vilka företag som kan växa. Och att detta i hög grad avgör hur morgondagens samhälle kommer att se ut.
Lite lakoniskt påpekar man att det blir problematiskt när banker och finansbolag kommit att styra allt större kapitalflöden bort från den reala ekonomin för att istället investera i finansiella instrument som driver en växande spekulationsekonomi. Förlorarna är många. Inte minst kulturen som bygger civiliserade samhällen och får människor att växa.
Kan någon säga emot? Om inte: varför råder tystnad i partiledardebatter? När de obstinata miljöpartisterna försvinner från riksdagen finns kanske ingen kvar som ens försöker få till samtal.
Därmed blir den politiska debatten än fattigare. System som tar struptag på såväl demokrati som framtid skyddas av feghet och tystnad. Börja samtala!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar