Daniel Mendoza:

”Nio och ett halvt år är vår äldsta son. När han åt frukost i morse satt jag och betraktade honom. Ett vackert och tryggt barn. Jag kunde då inte låta bli att jämföra de första nio åren av våra liv.

När jag var nio år hade jag hunnit med:
Att bo i två kontinenter, i fyra länder och mellan fem och tio olika städer
Levt fya år av dem på flykt
Förlorat allt
Inte hunnit få vänner
Mitt på natten sprungit halvnaken på en gata och ropat på hjälp för att rädda min mor
Försökt att lära mig fem olika språk
Varit onykter

Sett människor dö
Se djur bli mördade
Sett människor med tillhyggen och vapen attackera varandra
Bott i hus, kyrka, lägenheter, flyktingförläggningar
Somnat hungrig
Somnat rädd
Arbetat för att få lön
Stulit mat 
Slagits med knytnävarna
Haft en kniv mot min hals
Haft en revolver tryckt mot mitt huvud

Vaknat av att en vuxen siktat med ett gevär mot mig
Blivit grovt misshandlad ett antal gånger
Sett vuxna ha sex
Provat att röka
Använt vapen för att döda djur
Sett familjemedlemmar bli grovt misshandlade
Försökt två gånger att fly hemifrån
Försökt varje dag att överleva mina mardrömmar
Sovit i flera år med ett vapen under kudden
Och annat jag har förträngt…

Leon, vår äldsta son, är nio och ett halvt år.

Han spelar trummor
Han går på dans
Han åker skidor
Han har massor med vänner
Han lär sig språk han tycker om
Han älskar böcker
Han har fått prova på aktiviteter han velat
Han har haft hundratals dagar där han bara varit
Han har besökt andra länder
Han har drömmar

Hans bror är hans bästa vän
Han har varje dag fått höra om att han är älskad
Han har varje dag fått höra att han är vacker
Han har varje dag fått vara sig själv
Han har varje dag fått hjälp
Han har varje dag blivit sedd
Han har varje dag fått känna sig trygg och respekterad 
Han har varje dag fått en kram när han vaknat och en puss när han gått och lagt sig

Han säger att han ska bli en luffare
Han säger att han ska bli författare
Han säger att han älskar sitt liv
Han säger att han är unik
Han vaknar på morgonen, ler och säger ”Hmm… så skön dröm, jag ska somna om”
Jag hör honom skratta varje dag

Han har sett människor rädda djur
Han har fått ta del av människor som räddar människor
Han har sett sin föräldrar plocka upp skräp andra slängt
Han har aldrig hört sina föräldrar skylla saker och ting på andra, knappast varandra
Han har aldrig sett våld i hemmet
Han har aldrig sett sina föräldrar onyktra
Han har aldrig hört sina föräldrar kalla varandra eller andra för dumma saker
Han har sett sin pappa arg, men fått en bra förklaring till varför
Han har alltid fått svar, eller en förklaring till varför han inte kan få svar, på alla sina frågor
Han har aldrig behövt somna hungrig 
Han har aldrig somnat gråtandes

Han har aldrig varit rädd
Han verkar inte ha några mardrömmar
Han har varje dag ätit frukost, lunch och middag
Ingen i hans familj har någonsin ljugit för honom
Och varje gång han sagt ”Pappa” har jag släppt allt

Så tack Sverige. Tack till er som byggde detta vackra land. Jag gör mitt bästa för att göra det ännu bättre. Kan inte visa tacksamhet på annat sätt. Jag håller mig borta från diskussioner om hat, om rasism, om rätt och fel. Jag sprider istället kärlek så mycket jag bara kan. Det är mitt sätt att bidra till debatten. Det är mitt sätt att visa att jag är tacksam. För jag är det. Och när jag nu betraktar mina två söner, när jag tänker på att jag tack vare detta land kunde göra upp med mitt arv, kan ge dem ett liv jag aldrig var i närheten av ens i mina vackraste drömmar, är jag så sjukt tacksam.”