Del av krönika av Katarina Östholm.

"De sista resterna av snön håller på att regna bort. Tranorna, vårens gråklädda eleganter, spatserar gravitetiskt över de lerkalla lägdorna på jakt efter något ätbart. Den bördiga jorden doftar svagt; fårorna följer landskapets former, skapar en tilltalande svartvit grafik. Men i skönheten finns en skugga av sorg – det är ett landskap som är akut utrotningshotat.

Plogfårorna bär vittnesmål om en levande landsbygd och en jordbrukskultur som varit intakt i 6000 år. Och det bara i Sverige; de äldsta jordbrukande civilisationerna i världen dateras så långt som 14 000 år tillbaka i tiden, på platser som Mellanöstern, Kina, Mexico, Peru.

Kontraktet mellan stad och land är väl tummat. Ända sedan tidig medeltid har de framväxande städerna i Sverige levt i symbios med den lokala landsbygden, ett ömsesidigt beroende som båda dragit nytta av – bönderna har fått avsättning för sitt överskott och staden har fått de nödvändiga råvarorna. Städerna har överlevt endast tack vare de kringliggande bönderna – odlare, fiskare och djurhållare, med jord under naglarna och blod på händerna.

Men nu, för första gången i världshistorien, har staden brutit sin del av kontraktet. Den fossilburna industrin och den tekniska utveckling som skenat i dess fotspår har förvandlat världen till en global handelsplats där allt tycks finnas inom en armlängds avstånd."