(Denna artikel har tidigare publicerats i en tysk version i "Englisch in europäischen Sprachen", utgiven av FAU Univesity Press, Erlangen 2020)
Det började som ett felslag på tangentbordet. Rubriken skulle ju lyda: Engelskan i svenskan. Men varför nu denna ändelse? Varför ville fingrarna avsluta med ”skam”?
När Språkförsvaret publicerade sin bok ” Såld på engelska?(Om språkval i reklam och marknadsföring) var rubriken också en sorts tvetydighet. Att man är såld på någonting betyder ju att man är förtjust i, ja nästan besatt av något, i det här fallet engelskan. Vi ville undersöka den alltmer utbredda användningen av engelska av svenska producenter för svenska konsumenter. Språket i reklamen lyder inte under några bestämmelser eller förordningar och vi tyckte oss se en allmän trend där engelska ersatte svenskan. Ett tydligt exempel är det för alla svenska välkända ordet ”Rea” vilket genast skapar en köpsignal men som i allt högre grad kom att ersättas av SALE. Oreflekterat måhända, eftersom ordet för en icke-engelskspråkig svensk betyder ingenting och för den franske turisten ”smutsig. Men ändå symptomatiskt för en våg, en tsunami, av övertygelse bland många aktörer att engelska språket är det riktiga språket och ett språk som besitter nästintill magiska egenskaper på alla plan.
Förordet till boken inleds med ett citat från Astrid Lindgrens ”Ronja rövardotter” (där jag för övrigt spelade en av rövarna) där de små lindrigt begåvade rumpnissarna storögt stammande ständigt frågade: ”Vofför gör di på detta viset?”
Vad är det ”de” gör och varför växer en allmän oro bland såväl intellektuella som bland ”vanligt folk”? I en Insändare i den ytterst lokala tidning där jag bor beskriver signaturen ”Vivianne”( ett namn som vittnar om att signaturen är en kvinna i medelåldern av arbetarklass) hur hon befinner sig på Mall of Scandinavia, Skandinaviens nyöppnade och största köpcenter, och kommer in på affär för att köpa kläder men möts av en expedit som enbart tilltalar henne på engelska. Vivianne känner sig förvirrad, dum och skamfylld eftersom hon inte kan så mycket engelska.
Och där börjar det. Hon själv tar på sig skulden men blir sedan upprörd och skriver sin insändare till den lokala tidningen och undrar om det måste vara så, att hon inte har rätt att använda sitt eget modersmål i sitt eget land!
Den sortens upprörda människor strömmar oavlåtligt in till de små tidningsredaktionerna och till organisationen Språkförsvaret där de vill att vi ska hjälpa dem. Vårt arbete består alltså av att ge stöd till enskilda människor som känner sig förringade och osynliggjorda i vardagen, men också av att stimulera till intellektuella debatter, ordna seminarier, utgiva böcker och att lyfta fram språkfrågor på den politiska dagordningen.
Engelskan och andra språk i skolan
Riksdagens skolreform 1994 har minskat kunskaperna i andra språk än engelska. Fördjupade kunskaper i tyska, franska och spanska har påtagligt minskat bland ungdomar i Sverige och trots påstötningar på Skolverket och Utbildningsdepartementet från många olika håll har inget hänt i fråga om att premiera språkstudier i andra språk än engelska. Den ofta omtalade ”internationaliseringen” likställs i nästan alla sammanhang med fokus på den anglo-amerikanska världen. Påpekas måste nästan alltid att engelska bara kommer på plats fyra bland språken i Europa, efter ryska, tyska och franska. På fjärde plats, inte första!
I och med genomförandet av kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet (tidigare tilldelades man den närliggande skolan) och etablerandet av friskolor (där skattemedel går till privata skolor) har den så kallade Engelska skolan gjort remarkabla framsteg och nya skolor växer upp som svampar ur jorden. Tack vare skattemedel och donationer från företag gör koncernen en årlig vinst på omkring 150 miljoner kronor. Vinstdrivande skolor är något som diskuteras allmänt i Sverige medan själva språkfrågan nästan helt har negligerats.
Samtidigt med det fria skolvalet började en stadigvarande nedåtgång noteras i de så kallade Pisa-undersökningarna för de svenska eleverna med bottenplacering bland OECD-länderna. Från att ha varit i världstopp såg vi en ständigt nedåtgående spiral för de svenska eleverna i de jämförbara kärnämnena läsning och matematik. Friskolorna larmade i påkostade kampanjer och erbjöd medvetna föräldrar ett alternativ till de kommunala skolorna där oordning och allmän håglöshet härskade. Det vinnande konceptet för den Engelska skolan är nu emellertid inte språket engelska, om jag ska hålla mig till en högst ovetenskaplig undersökning bland vänner och bekanta, utan den disciplin som råder i den engelska skolan, så kallad ”tough love” med läxor och prov, där eleverna straffas för brott mot tydligt angivna ordningsregler och där föräldrarna är införstådda med straffen för brott mot ordningsreglerna. Detta har lett till att föräldrar ur främst den studiemotiverade medelklassen har sökt för sina barn till skolan, trötta på busliv och avsaknad av disciplin i de konkurrerande kommunala skolorna. Att Engelska skolan skulle vara en skola för alla stämmer i alla fall inte. Den svenska skolans kompensatoriska uppdrag har stadigt försämrats från att ha varit i världstopp när det gäller social rörlighet. Familjebakgrundens betydelse för elevens skolresultat är högre än genomsnittet för OECD-länderna och skillnaderna ökade drastiskt med friskolorna. Att Engelska skolan har ett särskilt urval av elever är tydligt och att elevernas betyg följer en sorts betygsinflation är också välkänt. Inte heller har någon närmare analys av följderna när det gäller språkinlärning förekommit bland föräldrar och elever annat än i svepande formuleringar som ” det är väl bra att de lär sig engelska”. Och det är det ju. Att kunna engelska liksom andra språk är enbart positivt. Men inte om följden också är sämre kunskaper i svenska. Det vetenskapliga förlaget Multilingual matters visar i en studie att skolelever som går på engelskspråkiga gymnasier får svårare att uttrycka sig på svenska. I studien granskades språkriktigheten i uppsatser som skrivits av elever som går första respektive fjärde terminen på gymnasium. Uppsatserna jämfördes sedan med elever som läser samma terminer på en svenskspråkig gymnasieskola. Under den första terminen märktes ingen tydlig skillnad på elevernas kunskaper i svenska. Men under den fjärde terminen skrev eleverna på den engelskspråkiga skolan betydligt sämre svenska än eleverna på den svenskspråkiga skolan, trots att eleverna på det engelska programmet hade högre betyg. Maria Lim Falk som står bakom studien menar att en förklaring är att man på den engelskspråkiga gymnasieskolan lägger för lite vikt vid svenskan. Hon menar att man fokuserar för mycket på kunskaperna i engelska och att man samtidigt tar utvecklingen i det svenska språket för givet (Sveriges Radio: Skola på engelska har språklig baksida)
Samtidigt visar forskning på vikten av att få använda sitt bästa språk, sitt bästa verktyg när det handlar om inlärning. Det var väldigt länge sedan den vänsterhänte tvingades skriva med höger hand i skolan till exempel. Med de senaste årens enorma invandring har insikten om modersmål och språk vuxit bland ledande företrädare i skolpolitiken, varför man erbjuder läxhjälp och extra undervisning på många av de så kallade invandrarspråken. Men den tanken gäller visst inte svenska barn med svenska som modersmål! I stället hamnar barnen inför lärare som i vissa fall inte kan ett ord på svenska (ofta rekryterade från Kanada eller England) och med följden att barnens språkutveckling påvisar haltande resultat. När 50 % svenska erbjuds från årskurs 4 och kanske bara 10 % svenska på gymnasienivå (och då oftast i icke-teoretiska ämnen som idrott och bild förutom i själva skolämnet svenska) blandar man ihop lyckade resultat från så kallade språkbadsskolor i Finland och Kanada där tvåspråkigheten finns etablerad inom hela samhällsmaskineriet till det experiment i ett i princip enspråkigt land som Engelska skolan står för i Sverige. Ett parallellt utbildningssystem har därmed uppstått där ett språkbyte tornar upp sig med en generation unga som mera identifierar sig med anglo-amerikanska referensramar än svenska eller för den delen nordiska eller europeiska. För barnen i Engelska skolan reduceras svenskan till ett språk att kanske talas vid köksbordet, ett slags dialekt utan nämnvärd betydelse och med låg status. Engelskan blir därmed ”det språk som räknas”, det riktiga och viktiga. Här liknar Engelska skolan mera skolorna i de forna europeiska kolonierna där majoritetsbefolkningen fanns avskilda från kolonisatörerna och där den grå massan, majoritetsbefolkningens utbildning kunde lämnas därhän. Kolonisatörerna hade dock ett modersmål och ett ursprungsland att återvända till om livet i kolonierna blev alltför tråkigt och torftigt. Detta gäller inte för de svenska eleverna i Engelska skolan. Forskningen visar med all önskvärd tydlighet att begreppsbildningen blir eftersatt och går långsammare på ett andraspråk när det första språket har försummats. Paradoxalt nog, eller kanske helt följdriktigt, visar eleverna från Engelska skolan inom högre utbildning inte ens på bättre resultat i engelska. Att det gemensamma och samhällsbärande språket, svenska, dessutom har blivit lidande, står som sagt utom allt tvivel.
I reklam och marknadsföring
Anglifieringen har nått löjets gräns, lyder en av artiklarna i boken ”Såld på engelska”. Företag, som ju kan vara enskild egendom, kan självfallet namnges som ägaren finner för gott, oavsett språk. Den genomsnittliga livslängden på ett aktiebolag enlig SCB (statistiska centralbyrån) är endast cirka 10 år. Annat är det med byggnader och institutioner som är ämnade att leva i decennier och under tiden nyttjas av allmänheten. Men svenska beslutsfattare och reklamare i oskön förening har en förkärlek för engelska namn på byggnader, områden och flygplatser, och allt möjligt annat. När populärmusikens hus på Djurgården i Stockholm skulle skapas går man ut med Swedish Music Hall of Fame. Tanken på att man kunde ha ett svenskt namn på stället (eftersom det ligger i Sverige) och att man inom byggnaden kunde ha en del som kunde kallas ”Hall of fame”, i brist på bättre, tycks inte ha föresvävat projektledarna. Ett annat exempel ur högen är staden Sigtunas officiella slogan, även riktad till de egna medborgarna. Sigtuna- where Sweden begins.
Det vilar ett löjets skimmer över alla dessa politiker, copywriters och projektledare som vill leka ”stora världen” samtidigt som man föraktfullt trampar på det egna språket. Ytterligare exempel på den svenska språkliga självutplåningen:
Waterfront building
Stockholm, the Capital of Scandinavia
Friends Arena
Turning Torso
Stockholm Business Region
Stockholm Visitors board
Stockholm entertainment district
Open streets Stockholm
East Sweden
Ica to go
Bromma Blocks
Mall of Scandinavia.
Lights in Alingsås
High coast airport
Stockholmspolitikerna har lusat ner huvudstaden med en rad fåniga namn som synes, men farsoten sprider sig i landet. Det sistnämnda, namnet på en flygplats i det svenska landskapet Ångermanland stoppades emellertid efter kraftiga protester lokalt. Att norrmän och danskar förundras över det självutnämnda Capital of Scandinavia har inte bara språkliga förklaringar förstås.
Inom ramen för marknadsföring kan också nämnas att filmtitlar numera oftast anges på engelska, även om språket i filmen eller ursprungsnamnet inte är engelskspråkigt. Den heldanska filmen ” En kongelig affäre” (en kunglig affär på svenska) kallades i Sverige ”a royal affaire” också när den senare visades på svensk TV. Efter viss opinion mot detta kanske en kursändring är på gång när vi tittar på den senaste filmannonserna. Vid en enkätundersökning som Språkförsvaret genomförde visade det sig att de engelska filmtitlarna snarare ledde till förvirring än till att locka åskådare till biografen. Vid något tillfälle verkade den engelska filmtiteln genomskinlig genom sammanblandning med svenskan. Schindler´s list betraktades inte som någon lista utan som ett utslag av Schindlers smarta knep för att lura nazisterna och fungerade som en lika bra tolkning.
Trots att svenskarna kommer mycket högt i rankning över språkkunskaper i engelska förekommer också flera fall av vad man skulle kunna kalla ”låtsas-engelska”, när ett ord låter engelskt men inte är ett ord som skulle förstås i den engelskspråkiga världen. ”Free-style” var ett sådant ord som lanserades för vad som i den engelskspråkiga världen gick under beteckningen ”Walk-man. Och när en svensk (på engelska) träffar en tysk (på engelska) som pratar om sin ”Handy” är både svensken och alla andra icke-tyskspråkiga oförstående. ”After work” är en annan beteckning som inte har sin motsvarighet i det engelskspråkiga området även om uttrycket kan tyckas genomskinligt.
I platsannonser
Slår man upp sidorna med jobbannonser i en dagstidning idag är det inte ovanligt att man möts av engelska ord och uttryck. Arbetsgivarna söker en Quality Manager eller en Project leader, beskriver sig själva med en slogan som Quality in everything We Do eller uppmanar läsaren: Come on board! Det förekommer också att hela annonserna är på engelska, trots att det rör sig om tjänster placerade i Sverige i annonser publicerade i svenskspråkiga tidningar eller på i övrigt svenskspråkiga internetsidor.
Man kan urskilja tre olika sätt på vilka engelskan utövar inflytande över svenskan i annonsvärlden och generellt. För det första utövar engelskan inflytande när enstaka ord lånats in och används, till exempel när vi använder ord som e-mail i en i övrigt svensk mening. För det andra utövar engelskan inflytande när vi kodväxlar, det vill säga när vi mitt i ett svenskspråkigt samtal eller en svenskspråkig text byter till engelska för enstaka fraser eller meningar, som när vi säger shit happens i en i övrigt svensk kontext. För det tredje utövar engelskan inflytande när vi byter helt från svenska till engelska i en kontext, när vi till exempel skriver en avhandling på engelska eller håller ett föredrag på engelska eller ger all information på engelska i en svensk miljö. Det är vi då vi talar om domänförluster, att engelskan tar över en hel domän. Det är inom det området som Språkförsvaret främst riktar sin energi. Vi menar att enstaka engelska ord kan vara invasiva växter i en trädgård men att domänförluster eroderar hela den grund som svenskan vilar på.
I en undersökning från 1955 till 2005 kan vi se hur utfallet har varit i antal annonser med engelska ord och fraser:
År Andel Totalt antal annonser
1955 5,2% 172
1965 4,9% 430
1985 17,6% 498
1995 44,6% 428
Under de första tre årtiondena är det inte så vanligt med lånord eller kodväxling i platsannonserna. Det är många gånger befattningsbenämningarna som är på engelska, till exempel copywriter, salesman eller controller och en del företagsnamn är helt eller delvis på engelska. Det förekommer också fackuttryck som sales promotion och know-how.
Annonser på engelska är kanske inte någon fara i sig. Eftersom andelen helt engelskspråkiga annonser ännu är tämligen liten är det knappast fråga om en domänförlust ännu. Men att andelen helt engelskspråkiga annonser inom privata sektorn stiger kan vara ett av många tecken på att svenskan kan vara på väg att förlora en domän till engelskan på sikt, nämligen storföretagen, när åtminstone den privata sektorn blivit ännu mer anglifierad och privata tjänstemän i hög utsträckning använder engelska som arbetsspråk. Det som är allvarligt är alltså inte så mycket att själva annonserna är på engelska som att de avspeglar en verklighet där medarbetare på nyckelpositioner arbetar på engelska i allt större utsträckning. Platsannonserna är på engelska därför att cheferna många gånger inte kan svenska, eftersom de tidigare svenska företagen blivit uppköpta av utländska företag eller flyttat ut sina huvudkontor utomlands och rekryterar personal internationellt. Engelskan i platsannonserna är inte ett hot i sig, men kan visa på tendenser till ett språkligt uppdelat arbetsliv där engelska gäller för högre befattningar och svenska för lägre. På så vis liknar, eller är en tendens på att språket befinner sig på samma hotade nivå som språk i en europeisk koloni. Det är ingen ockupationsmakt som har intagit svenskt affärsliv, det är ingen som har uttalat någon fiendskap utan det är mera ett tecken på en sorts självkolonisering av oförstånd och naivitet.
Svenskan är ett mycket litet språk?
Sedan barnsben har många svenskar fått lära sig att ”svenska är ett mycket litet språk”. Det är en sorts föreställning som många oreflekterat tagit till sig. Kanske har det att göra med ett kollektivt minne av ett förflutet som stormakt med Östersjön som innanhav vilket senare ledde till en känsla av att vara liten i jämförelse med de länder vi konkurrerade med, Ryssland, Tyskland, Polen och senare förstås en påminnelse om litenhet i jämförelse med vårt främsta utvandringsland, USA. Att många svenskar har den föreställningen om sitt eget språk är sorgligt men sant, och orsaken därtill förblir förstås ren spekulation som inte kan bevisas.
Något jag och mina kollegor här mycket förundras över är att så många energiska, begåvade och fina studenter världen över intresserar sig för ett så litet språk som svenska (Helsingsborgs Dagblad 2003-08-12)
Svenska är ett så litet språk och det gör det svårt att flytta, säger Johan Talenti (Nerikes Allehanda 2005-05-06)
Att Magda skulle ägna fem år på universitet åt ett så litet språk som svenska var inte självklart. (Göteborgs-Posten 2006-09-27)
I världen finns det 5000-7000 språk, varav många är mycket små, och ett fåtal är enormt stora. En normalbildad svensk har förstås hört mera om de riktiga bjässarna än om knattespråken med ett fåtal talare. (i det sammanhanget är sorbiska, färöiska och grönländska ett av de större språken) Men likväl är också knattarna riktiga språk.
Om vi rangordnar världens språk efter antalet talare, så är svenska ett av de hundra största. Detta betyder att kanske bara 1,5 % av världens språk har flera modersmålstalare än svenska, medan de övriga språken, fler än 98 %, har färre modersmålstalare. Det är enbart genom att hävda att 95 % av världens språk inte är några språk som svenska blir ett av världens mindre språk.
Visserligen är antalet modersmålstalare inte allt. Det finns fler som har mandarin och spanska än engelska som modersmål och ändå är det engelska vi i första hand lär oss i skolan (åtminstone än så länge) och engelska är otvivelaktigt ett mer betydelsefullt språk på den internationella arenan. Men även andra faktorer inverkar, exempelvis pengar. Engelsktalande länder är rikare än Kina och den spanskspråkiga världen. Det trycks också fler böcker och görs mer film på engelska och engelska dominerar nätet. Hur hävdar då svenskan sig i konkurrensen?
I hela världen finns det 17 språk på vilka det trycks fler tidningar än svenska, 13 som det spelas in mer film på, 11 som har större bokproduktion, också 11 med en större webb-närvaro (den svenska Wikipedia är på plats 11). Det finns 22 språk i världen som är officiella i mer än ett land och svenska är ett av dem (Sverige och Finland och det påstås att det var tack vare Finland som svenska blev ett officiellt språk i EU eftersom Sverige hade glömt att ansöka). Om vi räknar de finansiella musklerna som backar upp varje språk (Den samlade BNP:n i de länder där språket är officiellt) är det bara 13 språk som är ”rikare” än svenska.
Med avseende på antalet modersmålstalare ligger alltså svenska i topp 100, lägger vi därtill våra syskonspråk, danska och norska så klättar vi förstås ännu längre uppåt och med andra sätt att mäta styrkan i ett språk ligger alltså svenska runt plats 20. Och detta bland kanske 5000-7000 språk! Det betyder att det är runt tre promille av världens språk som används mer i det offentliga livet än vad svenska gör.
Svenskans dödsryckningar?
Så med olika sätt att mäta styrkan i ett språk borde det inte finnas anledning till oro?
I en nyutkommen bok av Birgitta Häggkvist ”Välkommen och please come in” diskuteras huruvida det svenska språket är på väg att ätas upp av engelskan. Vi har importerat ord från engelskan sedan 1200-talet och i dagens genomsnittstext är de engelska lånorden inte mer än cirka en procent. Men Häggkvist är ändå tveklöst oroad för vårt modersmål, främst för att många svenskar ser engelska som ”ett bättre språk än svenskan”. Trots att lånorden är relativt få, så är skillnaden mot tidigare att det idag handlar om ”spontanlån” till skillnad mot tidigare inlånade ord som jeans och tejp. Spontanlånen kan tas som ett tecken på att själva gränsen mellan språken från den svenska sidan är på väg att lösas upp, menar Häggkvist. Följande meningar är ett par av talrika exempel som finns samlade i boken (det finns naturligtvis svenska motsvarigheter till dessa engelska ord)
Ett par exempel på autentiska meningar i svensk text: (den kursiva stilen finns inte i originalen)
I Sverige finns bara tio städer som passar min size
Talang har blivit ett buzz word med oklar innebörd
När ett språk försvinner innebär det att en kulturskapelse utplånas och att en port mot en hel värld slås igen. Skapandet och utformandet av ett språk, med alla dess ord och uttryck, grammatik och ljudsystem tar hundratals år och vissa klanger och nyanser, ryms bara där.
Det är en kollektiv process som tusentals eller miljoner människor gemensamt deltar i; i språket finns en del av alla dessa människors livserfarenheter och livssyn. Det är ett minne och ett kitt som håller samman en kultur. När språket försvinner går allt detta oåterkalleligen och för evigt förlorat.
Språket är givetvis också ett redskap för de människor som talar det och när ett språkbyte sker beror det på att människorna föredrar det nya språket för sig själva och sina barn i de omständigheter de faktiskt lever i. Orsakerna kan vara många: utbildning och kultur, status och prestige, kontakter med omvärlden, och kanske inte minst, försörjning och pengar.
Allt detta är lättare att få för dem som talar ett språk som talas av rika och mäktiga än för dem vars språk talas av fattiga och förtryckta. Därför kan det vara en fördel att överge ett språk.
Det är emellertid inte bara det yttre trycket och människornas direkta fördelar som avgör vilket språk de väljer att använda, utan också vad de har för uppfattning om vad som är värdefullt och om vilka de själva i grunden är. Det språk en människa lär av sina föräldrar binder henne till dem som talar det språket med starka känslor och samhörighet och svenska språket är precis så starkt eller svagt som dess försvarare gör det.
Språk försvinner i allmänhet inte just för att talarna vill det, utan att trots att ingen egentligen vill det. Ingen svensk vill väl mörda sitt språk?! Men när talarna inte själva inser att hela språket är i fara förrän på ett alltför sent stadium, när en ny generation nästan helt har tappat språket, när hela domäner av tänkande och utbildning eroderas, är döden i närheten.
Inget språk är neutralt eller icke kulturbundet (även om det finns en och annan som vill intala sig det). Engelskan har sin historia, sin litteratur och sin strukturering av världen. Engelskan hör ihop med flera stater varav en är särskilt inflytelserik i världen. Den som lär sig engelska arbetar sig också in i den anglosaxiska kulturen och påverkas av den, i allt högre grad. Han kommer också förmodligen att ha mest kontakt med engelskspråkiga länder och fortsätter att ta intryck därifrån.
Om tillräckligt många gör det blir det sammanlagda inflytandet från engelskan överväldigande och leder så småningom till döden för ett språk. Det gäller också för ett mellanstort språk som svenskan. Nej, inte omedelbart, men om tillräckligt många ungefär samtidigt överger språket för att de tycker att det ger fördelar kan det hela gå snabbt också för ett språk av mellanstor storlek. På en generation kan språket förpassas till en vrå eller en mörk bakgård där allt färre finner det mödan värt att lära sig språket. Språkförsvaret är kanske kanariefågeln i gruvan som först anar den giftiga gasen och därför lägger vi ner sådant arbete på att upplysa och påverka.
För svenskans del är det väsentligt att andra språk propsar på existens och inflytande. Om tyskan, franskan, spanskan och andra språk är livskraftiga, utövar inflytande och motverkar ett monopoliserande av internationella kontakter, är det därför till stor hjälp också för svenskan. Om i stället dessa språk ger upp sina krav på inflytande, kommer den engelskspråkiga vågen att skölja över svenskan med oemotståndlig kraft.
Arne Rubensson
(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar