För länge sedan var barn och hem en central punkt. Man arbetade för hemmet med jakt, fiske, odling. I hemmet styrde kvinnan i gemenskap med andra kvinnor.
Jordbruk, fiske och hantverk är numer börsnoterade kapitalvaror, uppbyggda kring ekonomiska förväntningar och kvartalsrapporter. Människans naturliga sysslor har ersatts av maskiner. Den lokala sysselsättningen har flyttat ut på arbetsmarknaden, där arbetslöshet råder.
EU-kommissionens främsta prioritering är därför att få fart på tillväxten i EU och ”öka sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft” heter det.
Nu arbetar både män och kvinnor på den arbetsmarknad som drivs av ökad försäljning, där konkurrensen driver ner priset på jordens råvaror till reapriser. Och hjulen ska helst snurra fortare och fortare för att öka ekonomin och sysselsättningen. Vi producerar alldeles för mycket ”skräp” som blir sopor som hamnar i kretsloppet. För att skapa mer sysselsättning.
Sysselsättningspolitiken är ett dilemma för ekonomin. Men mest för naturen.
Men börsens och ekonomins förväntan svävar vidare i illusionen att naturen ska fortsätta leverera som vanligt, trots skövling, havsdöd, glaciärnedsmältning, mer bränder, torka, översvämningar, stormar och kanske kommande energibrist.
För att hitta en ventil ut ur detta ekorrhjul så har jag en tanke. Min tanke är att den som vill ska ha möjlighet att jobba hemma mot en pensionsgrundande inkomst, oavsett hur mycket eller lite man presterar. Då hade man löst problemet med arbetslösheten.
Sluta nu inte att läsa här, för nu kommer en förklaring:
För det första hade man fått mer tid över att, symboliskt ”ta hand om sin egen frukt”. Man hade hunnit laga, reparera, byta varor och tjänster med varandra, laga bättre mat, vara med sina barn, kanske påta i landet (om man har något) och därmed kunna dra ner på inköp av varor och tjänster, inte minst på bensinen. Möjligen skulle man kunna kombinera hemarbete med ett jobb som sköts hemifrån några dagar i veckan, från datorn (Skype?); i syfte att minska utsläppen.
Denna utopiska tanke har vuxit fram av en enda anledning; att vi idag befinner oss i jordens sjätte massutdöende med en temperaturstegring som redan nu riskerar att bli självförstärkande och orsaka mer bränder, torka, skyfall, havnivåhöjning. Det kommer inte bli ekonomiskt lönsamt. Klimatet behöver inte mer ekonomisk tillväxt för att skapa sysselsättning.
En pensionsgrundande lön för hemarbete hade varit ett steg i rätt riktning, men hur skulle den finansieras?
Många bidrag som barnbidrag, vård av sjukt barn, utvecklingsersättning, aktivitetsstöd, arbetslöshetsersättning, försörjningsstöd, föräldrapenning, sjukersättning, skatteavdrag, bostadsbidrag, rut- och rotavdrag, sjukbidrag, socialbidrag, bidrag till dagis och fritids hade kunnat slås ihop till en enda summa, en pensionsgrundande lön, vilket hade minskat kostnader för administration.
Kostnader för stress och sjukskrivningar hade minskat och sjukvården hade avlastats, tillväxtfrenesin hade lagt sig.
En pensionsgrundande lön för hemarbete hade kunnat bidra till en ökad självförsörjningsgrad och en successiv övergång till mer lokala ekonomier.
För inte särskilt länge sedan hade Alingsås det mesta som behövdes för att en liten stad skulle kunna leva gott. Jordbruk fanns överallt; små och medelstora gårdar producerade mjölk, kött och grönsaker, potatis och rotfrukter, ägg och äpplen.
Det fanns skomakare, sömmerska och skräddare, ett väveri och en textilfabrik, en armaturfabrik. Det fanns BB. Det fanns små affärer med livsmedel och lite allehanda i kvarteret runt hörnet med närproducerad mat. Det fanns statliga verksamheter. Det fanns inga klimatförändringar.
Nu finns det arbetslöshet och klimatkatastrofer, stress och sjukskrivningar, problem med rusningstrafik och höga halter av avgaser. Sveriges småstäder och landsbygd har osäkrat sin egen lokala försörjning och förlagt den till ett globalt produktionshjul som måste snurra allt snabbare för att alla ska få sysselsättning.
Att lokalisera ”sysselsättningen” ser jag som en viktig del i miljöarbetet. Att ges möjlighet att vara hemma utan skuld och skam eller övernitiska handläggare hade varit en vinst för många. Att slippa arbetssökarhetsen, eller undersökas om man är sjuk nog för att vila upp sig ett tag från ekorrhjulet, eller slippa leta efter en diagnos för att få pengar skulle säkert kännas som en befrielse för andra. Att slippa ha ångest för nästa utvärdering eller värderas som lat, sjuk eller utanför samhället skulle förmodligen ge många nödställda ett lättare liv och frigöra ork och lust att ta tag i sin situation och vilja delta i livet på ett helt annat sätt.
Världen hade blivit fredligare, renare, mer samarbetsvillig, mindre fordrande. Med mer tid över hade man hunnit känna efter vilka värden utöver pengar som är de verkligt viktiga i livet.
Om tillräckligt många vågar tänka tillräckligt mycket utanför boxen och våga tro att människa och miljö skulle må bättre av att sakta ner på tempot istället för att trappa upp det, så skulle införandet av en pensionsgrundande lön för hemarbete vara ett jättekliv i rätt riktning mot en bättre miljö.
Våra drömmar kan rädda jorden!
Text och förslag av Helen Rosell
