Kommentar av Birger Schlaug angående Miljöpartiet de grönas nuvarande ideologiska ståsted.

Ursäkta, men det här blir långt...

Senaste partiledardebatten i SVT var, ur många perspektiv, en smärre katastrof sett som politisk debatt.

Att Gustav fick låga opinionssiffror skulle partiet mycket väl kunna leva med om dessa berodde på att han stärkt den gröna profilen, vunnit tillbaka kärnväljarna och åtminstone till viss del vågat vara språkrör istället för statsråd. Många frågor hade då fått en annan belysning, en annan betoning, inte minst frågan om människor på flykt.

Men så var det inte. Ibland kändes det som om en grå vägg är mer radikal än ett grönt språkrör. Men det är uppenbarligen del av den strategi partiets ledning har valt.

Med facit i hand tror jag alla kan se att löftet som gavs på kongressen om omstart faktiskt blev en "omstart" som gick i diametralt motsatt riktning än många önskade.

Partiledningen har snarare blivit än mer övertygad om att regeringsduglighet innebär att sudda ut allt partiet står för - och dessutom vara stolt över det. I tevedebatten manifesterat av att Gustav meddelade att han var stolt över att ha tagit beslut som innebär militär upprustning - att tvingas acceptera nya JAS-plan är en sak, att vara stolt över det är något helt annat.

Det är svårt att hitta - även om de säkert finns - frågor där Miljöpartiets ledning drivit fram en politisk vinst som kostat socialdemokratin något. Minns att frågan om samarbetet med Saudiarabien vanns genom att partiets dåvarande utrikespolitiska talesperson offentligt satte ner foten mot partiledningens vilja.

Nu är det inte bara Gustavs fel att det blivit som det blev.

Partiets strategi har sedan många år tillbaka varit att likställa regeringsduglighet med anpassning till det som partiet bildades för att motverka.

Partiets strategi har varit att tona ner all form av opinionsbildning.

Partiets strategi var att redan innan det val som ledde fram till regeringsbildning kompromissa bort nästan allt som skulle kunna irritera den löfvenska socialdemokratin.

Det finns onekligen många inom partiet, och än fler som numera är formellt utanför, som vill se en omstart.

Men svårigheterna för en sådan skall inte underskattas. Själv trodde jag till för bara några dagar sedan att det fanns insikt i partiets ledning om att den nuvarande strategin kommer att leda till kollaps för partiet. Att man kommit till vägs ände, att partiledardebatten i SVT skulle innebär att Gustav intog rollen som språkrör för ett grönt parti snarare än att fullständigt underkasta sig rollen som statsråd i en regering ledd av en statsminister som har en helt annat världsbild än den gröna.

Jag hade fel.

Jag har förstått att det skulle vara väldigt svårt att göra den omstart som många önskar. Skälen är flera, jag räknar upp en del utan inbördes rangordning:

Rikspartiets organisation har blivit alltmer baktung och därmed motsträvig till förändring.
Främst Gustav har blivit symbol för den anpassningspolitik som partiet driver, omstart kräver byte av språkrör.
Det är svårt att, så länge det finns hopp om politisk överlevnad, byta en strategi som man värnat så hårt i så många år.
Grön ungdom tycks snarare driva partiet bort från det som varit gröna grundbultar - man är snarare konservativa och dess ledning närmast löjligt lojal mot moderpartiets ledning.
Partiledningen, och de man valt att utse till sin omgivning, tycks verkligen övertygad om att regeringsduglighet innebär anpassning till det större partiets systemtänkande.
Allt fler tunga personer är beroende av regeringsmedverkan - omstart skulle kunna innebära hot denna.
Många som blivit medlemmar de senaste åren har blivit det utifrån vad man sett av Miljöpartiet och är nöjda med det.
En del av de som tillkommit som medlemmar har gjort tack vare partiets värderingar när det gäller människor på flykt - och är nog mindre intresserade av grön ideologi i övrigt.
De senaste femton åren har ideologisk motivering av ställningstagande helt uteblivit, tron att det saknas grön ideologisk grund för samhällsfrågor tycks ganska vanlig.
Partiledningen - jag kan inte tolka det på annat sätt - känner inte tillit till grön ideologi och ser sådan som besvärlig att driva. Vi har under åren fått höra att "friår skymmer sikten för vad vi vill", "sänkt arbetstid är omodernt", "vi är gröna liberaler", "vi har alltid varit för frihandel", "miljön kräver tillväxt"...
Det finns hos såväl många riksdagsledamöter som inom partiledningen en föreställning om att opinionsbildning är "plakatpolitik", att politik enbart består av det praktiska hantverket.
Förmodligen finns det inom partiledningen en övertygelse att de måste visa Löfven att de har kontroll på partiet, därför anser man att de som vill mer grönt är fiender vilket innebär att en del kritiker blir tysta.
Partiets medlemsmajoritet kanske anser att partiet sköter sig bra...

Att göra en omstart i meningen "tillbaka till grundbultarna, känn trygghet i grön ideologi, driv opinionsbildning" är således en svår uppgift om man inte skall bedriva något som snarast skulle likna utrensning. Och det lär det inte finnas någon majoritet för. Partistyrelsen är vald av kongressen, godkänd trots att många är djupt ansvariga för hur partiet sköts.

Det tragiska är väl att det som skulle kunna påverka partiets inriktning är en kollaps i form av att partiet inte kommer in i riksdagen efter nästa år. Eller redan vid nyår opinionssiffror en bra bit under fyra procent.

Miljöpartiet har legat illa till förr, inte minst efter valet 1991 då partiet åkte ur riksdagen efter bara en enda mandatperiod. Det var på många sätt kaos. Opinionssiffror på under två procent, partiet uträknat - och av politiska kommentatorer närmast utskrattat. Men vi hade då fördelen att fortfarande vara befriade från en tung byråkratisk organisation med allehanda chefer som värnar sina revir.

Vi som då valdes - själv hade jag varit borta som språkrör i tre år - till språkrör på en ganska strulig kongress företrädde helt enkelt en lättfotad organisation med en partistyrelse som var mån om partiets radikalitet och vi hade tillgång till en ytterst begränsad skara tjänstemän som alla brann för grön politik.

Vi fungerade alla som politiska entreprenörer i dess bästa mening. Beslutsvägarna var enkla, den ideologiska debatten levande, radikala kritiker som ville mer sågs som strulig tillgång. Det fanns konflikter, visst. Men plattformen för omstart var snarast att likna vid en sviktbräda att ta sats ifrån. Nu känns det mer som en betongplatta. Det är onekligen en enorm skillnad.

Partiet var illa ute också i början av 2000-talet, med usla opinionssiffror kring två procent, språkrör som av starkt legitima skäl ville lämna, en otrygg partistyrelse som föreslog inrättande av partiledare. På kongressens första dag - innan den öppnat - vältes allt över ända, föreslagen partiledare drog sig tillbaka, nya språkrör kuppades igenom och de (Maria Wetterstrand och Peter Eriksson) räddade partiet kvar i riksdagen. Också de hade, trots allt, mer av sviktbräda än betongplatta att ta sats ifrån...

Att rädda partiet denna gång - antingen man ser räddning som att vara kvar i riksdagen eller som varande ett grönt parti eller båda delarna - kräver väldigt mycket mer.

En del talar om en reell äntringsstyrka... personligen tror jag det vore bättre med prestigefria krissamtal som kan leda fram till förslag till kongressen. Men kanske har personliga låsningar gjort sådana omöjliga.

Hankar partiet sig kvar i riksdagen och utan att åtgärder för omstart genomförs kanske partiet blir omsprunget av bildandet av ett nytt grönt parti som kritiserar MP på samma sätt som MP, vid bildandet, kritiserade de andra partierna. Det lustiga är att inledningen av ett sådant idéprogram från ett nytt parti skulle kunna hämtas från inledningen av Miljöpartiets första program... Det vore onekligen bättre med en omstart. Vänsterns splittring genom årtionden är inget att sukta efter.

Å andra sidan: fungerar inte längre MP som grönt parti, utan som Gustav formulerar det, som "gröna liberaler" - ja, då blir det ju ingen splittring... Krissamtal vore att föredra.