"Katn tytser int um dar ed rajner og snair."

Orden tillhör 85-åriga Gerda Werf. Språket hon talar är älvdalska, som har sitt ursprung i Älvdalen i norra Dalarna, på gränsen mot Norge. Älvdalska räknas som ett eget språk, inte en dialekt. Åtminstone av språkvetarna. För Sveriges riksdag har länge och envist vägrat erkänna dess särställning. Älvdalska har tydliga släktband med fornnordiska, det vill säga samma språk som vikingarna pratade. Och det var alltså här, i Älvdalen, som även vikingarnas skriftspråk – runorna – levde kvar som allra längst. Gerda Werf är en av cirka 3 000 personer som pratar älvdalska, men en av få som har språket som sitt modersmål.

– Jag kunde inte ett ord svenska när jag började skolan, trots att den bara låg några hundra meter från vårt hem, säger hon. Precis som många andra mindre språk är även älvdalskan utsatt för diskriminering.Exempelvis har Europarådet gång på gång uppmanat Sverige att erkänna älvdalska som ett minoritetsspråk, utan att lyckas.

Det kanske inte är så konstigt, i ett land där man i århundraden – bokstavligen – försökt banka ur människorna det språk de fick med sig med modersmjölken.– Vi hade en mycket elak lärare som slog oss om vi inte kunde bokstavera ordentligt på svenska. Och om vi pratade älvdalska blev det pang bom direkt. Det var jättehemskt. Han slog oss ur språket.